Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Två studentupptåg. Berättade af P. G. S—s. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid det bord ute på golfvet, där de
hade sina böcker och bestick, och
öfver liket hängde Erik därefter sin
stora kappa och satte sin mössa på
dess hufvud; så lade han sig själf
på dissektionsbordet och kamraten
bredde lakanet öfver honom; själf
skulle denne gå in i laboratoriet,
och då Erik skrek till: »Ha! ha!»
skulle han öppna dörren pä glänt,
skjuta ut benranglet, som stod
därinne, och svara med ett liknande
utrop.
Framför liket låg en uppslagen
bok, öfver hvilken det satt lutadt,
jså att det såg ut som om den
sittande läste däri eller hade somnat
under läsningen.
De hade jämt och nätt hunnit
utföra sina arrangement, då dörren
öppnades och Gustaf kom in, glad
i sin själ, slängde af sig sin
öfver-rock och ropade: »Erik!» men då
,ingen svarade, så ropade han ännu
•en gång — men hårdare: »Erik!»
men då det oaktadt intet svar följde,
satde han för sig själf: »Jaså, du har
somnat, då skall jag nog väcka dig!»
Han gick fram till stolen, lutade sig
framåt och gaf den förmente Erik
ett kraftigt slag på skuldran, i det
han sade: »Så vakna upp då, hör du!»
Liket föll därvid af stolen, kappan
och mössan föllo af, och där låg
det naket på golfvet; med detsamma
sprang Erik upp på
dissektionsbordet helt och hållet insvept i lakanet
och skrek ett dystert: »Ha! ha!»
och samtidigt öppnades laboratorie-*
dörren, genom hvilket ben ranglet
kom ut och skrikande, äfven det,
ett ännu ohyggligare: »Ha, ha!»
Gustaf såg med vildt stirrande
ögon på de tre ohyggliga
företeelserna, hans ansikte förvreds i det
han med hes röst stönade: »Hvad
är detta?» Han famlade med
händerna efter ett stöd, men fann intet,
utan föll, rosslande, tungt i golfvet.
Nu blefvo Erik och kamraten
förskräckta. De ropade: »Gustaf, det
var bara ett skämt för att skrämma
dig!» Men Gustaf svarade ej, de
lutade sig ned öfver honom och
sågo på hans förvridna drag och
hemskt stirrande blick, som tydligt
tillkännagåfvo förskräckelse och fasa;
därpå lyftade de upp honom och
placerade honom på en stol samt
försökte återkalla honom till
medvetande, men allt förgäfves. De
började nu noggrannare undersöka
honom: hjärtat hade upphört att slå.
Han var — död!
Uppskakade och bestörta, beslöto
de sig för att ej för någon dödlig
omtala den del de haft i den
förfarliga tragedien. De skyndade sig
att lägga liket på sin plats och ställa
in benranglet, hvarefter Erik
förtvif-lad sprang upp till professorn, som
skyndade sig ner, men han kunde
endast konstatera dödsfallet.
Bestörtningen inom kamratkretsen
var utomordentlig. Eriks sorg,
för-tviflan och samvetskval hotade att
rubba hans förstånd. Kring den
öppna grafven hade nästan hela
studentkåren församlat sig för att med
sång och blommor hedra den käre
kamraten; och den tjänstgörande
prästen yttrade i sitt griftetal sannt
nog: »Här släcktes ett klart lysande
ljus!»
»Ja, bror kan ha rätt», sade
professorn i praktisk teologi, som från
kyrkogården följde prästen på vägen
hem — »ett klart lysande ljus —
ja, gudbevars! — men det är just
sådana där ljus som äro farliga nog,
ty de tända tviflets och otrons
so-ciata vådeldar».
»Ah ja, det kan också ha sin
riktighet», svarade prästen, »men vi få
ej glömma att, ’en vårdad eld gör
gagn, en vådeld allt förstör’; och att,
så ’ett och samma ting oss gagn och
skada gör’.» Prästen var en af den
tidens ultraliberaler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
