Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - Konstvärlden. Från Svenska konstnärernas förenings och Konstnärsförbundets utställningar. Af August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROF. JOHN BÖRJKSON.
(Sv. Kon ft it. fortn.)
V
TEODOR LUNDBERG.
(Sv, Konistn. foren.)
Från Konstnärsföreningen ha vi bevarat det
starkaste intrycket af grefve Georg von Kosens
stora tafla »Drottning Dagmars uppväckelse»,
onekligen vårens betydligaste konstverk. Den afdöda
drottningen vaknar upp för ett ögonblick för att säga
sin make, den styfsinte, despotiske Valdemar Sejer, sin
sista bön. Då kallelsen till dödsbädden nådde
honom var han långt borta och skyndade utan
rast, utan ro till Ribehus. Men kom för sent
— och dock ej för sent, ty enligt sagorna skedde
ett under, det som just försiggår för våra ögon.
Det är sällan historietaflor kunna väcka illusion,
gripa oss omedelbart som en värklig syn ur det
förgångna. I vanliga fall blir det blott ett
stude-radt kulturhistoriskt mannequin makeri, som trots
den korrekta yttre apparaten lämnar oss lika
oförstående för den skildrade händelsens innehåll. Det
under det snart flydda århundradet i så eminent
utsträckning odlade historiemåleriet — det är ett af
de mest karaktäristiska dragen i 1800-talets
konstnärliga fysionomi — är nog ej, som flera velat
påstå, ett fullkomligt missgrepp, men en svår konst,
som fordrar sina egna stora förutsättningar. Grefve
Rosen kunna vi tryggt erkänna som en af
historiemålningens mästare. Han äger utom de solidaste
tekniska egenskaper den nödvändiga intuitiva blicken,
det psykologiska förståendet och den känslans
djup och rörlighet vi vänta finna hos en stor
konstnär. Se blott på hufvudscenen i den nämnda
bilden! Djupare kändt kan knappast något vara.
Med mästerskap har skildrats denna på en gång
förening och motsats mellan lif och död vi där se.
Som lyft af osynliga händer höjer sig drottningens
hufvud, lifvet spelar kring munnen, och dess
skimmer, så svagt, att det nästan mer anas än ses,
drager för en kort sekund öfver de dödspräglade
drngen. Men hennes kropp ligger stel och liflös
och icke ens till blicken når denna fläkt från lifvets
ängder, och i nästa ögonblick skall den
afund-samme Döden stå segerviss vid hufvudgärden. Här är
kompositionens brännpunkt. I åtskilliga af grefve
Rosens bilder märker man en dylik starkt
framhållen, hvarur taflans själ tyckes utstråla. Vi
erinra oss t. ex. Karin Månsdotters ansikte i den
bekanta bilden »Karin Månsdotter hos Erik i
fängelset» i Köpenhamns galleri. — Konung
Valdemars ställning har man funnit något affekterad,
men hvem kan påstå, att attityden är tom. Det
synes mig, som om konstnären lyckligt förmått
uttrycka den komplicerade känslorörelse, hvaraf fur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
