Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - Konstvärlden. Från Svenska konstnärernas förenings och Konstnärsförbundets utställningar. Af August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lifvet, rörelsen, friskheten och
omedelbarheten tagit vägen i den stora
finska staten tillhöriga tjädertaflan? Dessa
egenskaper äro, som vi veta, eljest icke
sällsynta i Liljefors’ bilder. Taflan med
storspofvarne har man funnit verka
zoologiskt museum. Ja, nog stå de båda
fåglarne lika orörliga som ett par
uppstoppade museiexemplar, men
storspof-ven lär bland andra egenheter äfven
ha den att nästan en hel dag, ja, mer,
kunna stå absolut orörlig på samma
plats. Miljön med de aprilgrå
starr-tufvoma i vattenbrynet är både friskt
och frappant naturtroget skildrad. Hvad
slutligen hans »Uttrar» beträffar kan
man anmärka att dessa spela en
försvinnande liten roll i taflan. Denna
är intet annat än en liten förträfflig
hafs-studie, målad med säkerhet och »brio»
och tagen en kväll i solnedgången från
en lågt liggande strandhäll.
Som Kreugers vackraste bild på
utställningen håller jag »Åkarstationen».
Det ligger en icke så liten melankoli
öfver dessa stackars hästar, som i
vinterkvällen tyckas fundera öfver
tillvarons tarflighet, och melankoli ligger
äfven i taflans djupa, i violett vibrerande
färgstämning. Koloristiskt betydande är
äfven hans »Spårvagnshästar», som
lösta från vagnen och på väg till
stationen. med rasslande seldon och
ping-lande klockor komma framspringande
ur dunklet och efter ett par ögonblick
kommit långt förbi oss. De äro
ypperligt studerade, och just detta alt
låta dem dyka fram ur den mörka
bakgrunden bidrager nog ej obetydligt till
rörelsens illusion.
Carl Larssons stora, mycket ljust
hållna målning »Kräftfångsten» är, som
bekant, ämnad att efterbildas i gobelin,
hvarför konstnären naturligtvis härtill
måst taga vissa hänsyn, som t. ex. att
starkt accentuera teckningen på
bekostnad af färgen, omsorgen om
konturernas oafbrutna lopp, den ljusa
heltonen o. d. Dess värkligt dekorativa
karaktär kan icke förnekas. En af ut-
ställningens pärlor är värkligen den
lilla akvarellen »Konvalescens» med sin
bleka, känsliga färgbehandling. Ett
sjukrums hälgd och tysta fred har
knappast bättre kunnat uttryckas. Och
hvilken själfull blick lyser ej ur den unga
kvinnans tärda ansikte!
Ett par liknande motiv har Karl
Wilhelmsoti behandlat, om icke fullt
med samma framgång. Han visar dock
ett ärligt, strängt realistiskt studium
och återger förträffligt karaktären hos
de folktyper han skildrar. Svagast är
han i färgen.
A. L. Zorn ger däremot ånyo prof
på sin nästan virtuosmässga kolorism.
En så stor ögonens glädje hans med
vårdslös elegans målade porträtt än
gifva, kan jag dock ej värja mig från
intrycket, att de sakna det allvarliga
sökandet, det psykologiska fördjupan-
det. Man behöfver blott jämföra hans
porträtt af Olof Wijk med Richard
Berghs af fru Fåhræus för att starkt
känna hvad som brister. De
människor Zorn skildrar tillhöra i de allra flesta
fall »the upper ten thousands.» De
tyckas oberörda af allt hvad sorg
heter. Mätta och leende blicka de
själf-förnöjdt och godmodigt ur sina ramar,
och som hvar man vet — beställarne
äro förtjusta. Dock beror väl icke
allt på dem. Något psykologiskt
intresse skulle väl kunna afvinnas äfven
de på samhällets höjder stående. Mer
älskar jag då Zorns friluftsstudier. Hans
förmåga att afvinna den nakna
människokroppen de subtilaste nyanser är
erkänd. Se blott på den hurtiga, friska
studien »Efter badet»!
Porträttet hör till den modema
konstens allra bästa gebiet och som vi sett,
ha båda utställningame haft
värdefulla alster att visa. Af
Konstnärsförbundets exponerade
porträttkontingent böra dock ännu framhållas fru
Hanna Paulis porträtt af fröken Ellen
Key, lefvande och porträttlikt, Aron
Gerles af en obekant ung man, kärft
och kantigt, men fullt af karaktär, samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
