Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - Själslifvet och dess mysterier. I. Stigmatisationen (Korsfästningsmärkningen). Af Anton Nyström - Porträttet i månsken. (Atelier-svärmeri.) Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rerna Bourru och Bu rot (i Rocheford)
med en hysteriskt epileptisk man.
Eör-satt i somnambult tillstånd genom hyp-
notism, suggererades han att på
bestämd timma längre fram på dagen
komma till en af dem, sätta sig i en
stol och få näsblod. Så skedde; han
kom på utsatt tid och några droppar
blod framkommo ur näsan. En
annan dag förklarade man, då han var
hypnotiserad, att han skulle på
eftermiddagen kl. 4 insomna och blöda på
de ställen å ena underarmen, där ord
skrifvits. På bestämd tid insomnade
mannen och därpå framkommo å
huden tre ord: ww, vive, vive i röd
relief och visade sig på flere ställen
däri små blodpunkter (se fig.)
Sedan patienten förflyttats till
Rochel-les hospital för sinnessjuka, förnyade
öfverläkaren här doktor mabille
experimentet och såg samma resultat, hvilket
ock konstaterades af många läkare vid
ytterligare anställda experiment.
PORTRÄTTET I MÅNSKEN.
(ATELIER-SVÄRMERI.)
En enda stråle faller silfverhvit
från takets fönster på en bit
fl aman sk gobläng. — En ram
den lyser också upp. En dam,
som dväljes inom ramens gull,
är lämnad dock i skugga djup och full.
Jag ligger håglös på en bred divan
och ögat följer strålens ban:
den krupit långsamt ned,
så lömskt den smög — och nu på sned
den klättrat öfver ramens kant,
jag ser en bild: djärf, leende, elegant.
Den bilden tillhör mig — dess original
en annans är, men först jag stal
den djupa blick, du ser
jag präktigt träffat — intet mer
af allt jag kunnat ägt jag tog,
blott blicken! — Men, o gudar, det var nog.
Och månens stråle vandrar silfverhvit
från taflans glans — när jag ser dit,
så lyser blott en ram —
en bit flamansk gobläng. En dam,
som dväljes inom ramens gull,
är lämnad dock i skugga djup och full.
Chicago. Henning Berger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
