Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - Scenen. Vid säsongens slut. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en betydlig skillnad på de bägge
pje-sema! Fru Potifar var helt enkel
vidrig. För att litet öfverskyla det
skabrösa i denna operett gaf direktör
Ranft samtidigt det kyskaste stycke,
han kunde hitta, »Helgonsnidaren».
Men dit kom nästan ingen.
Till damernas beröra vill jag nämna,
att publiken på »Fru Potifar» mest
bestod af herrar. Den kväll, jag var
där, såg jag fem damer. Däraf voro
två skådespelerskor.
Ett grundfel i den äckliga parodin
var att man valt bibliska
personligheter till åtlöje. Det duger inte, bibeln
har för stor auktoritet. Pjesen kunde
måhända med fördel varit opera, ej
operett, hvilket bäst antyddes af en
kärleksscen i tredje akten, öfver
hvilken låg allvar pch stämning — höjd
af det vackra sceneriet — och där
författarne alldeles fallit ur den
cyniska tonen. *
Judame i staden fingo en faslig
knäck genom att här karrikeras. Det
kändes riktigt skönt att sitta på
parketten och veta med sig, att man inte
hette Isak eller Jakob.
* * *
Jag har läst direktör Ranfts
härordning för nästa år, hans truppers
cirkelgång på tre, låt oss säga, fyra
sceniska slagfält.
Hur har den mannen kommit så
långt? Genom energi, mod, genom
en stöfvamatur, som gjort honom
skicklig att vädra publikens smak, genom
förmågan att draga en mängd
begåf-vade artister till sig, låt oss också
säga: genom att ockra på publikens
sämre intentioner. Han är ständigt dess
ödmjuke tjänare. En sådan direktör
förtjänar pängar — och när han
upptar stora värdefulla stycken, såsom han
faktiskt också gjort, är det en
diplomatisk tribut åt uppfattningen, att det
ju också bör finnas konstintresse hos
en teaterdirektör, äfven om
konstintresset snarare ligger hos hans
intendent än hos honom själf.
Ranft kan värkligen konsten att lura
sina stycken på publiken — han
håller dem envist uppe på spellistan, det
blir ett ordspråk, att Ranfts pjeser gå.
En förträfflig metod, och jag skulle
bara önska, att de lärde sig det vid
Dramatiska teatern, där repertoaren är
fläckig som en panter.
Hr Personnes princip är att icke
trötta ut hvarken sujetter eller publik
med samma mat. Men gåfve det inte
mera stadga åt repertoaren, mer
anseende åt teatern, om styckena — så vidt
möjligt vore — speltes i följd, så att
folk hunne få smak för dem? Till
och med goda stycken falla på det
nervösa maneret att ge dem
sporadiskt, ur den tvetydigt goda principen
af omväxling. Som det nu är, kan
det hända, att mången jämt och nätt
fått lust att gå och se ett stycke på
Dramaten, och så just när man vill
gå, är det försvunnet och kommer inte
upp så snart. Det måste bli ett mode
att se en pjes, eftersom folk mindre
går för lyftningens skull, men af
nyfikenhet, därför att andra göra det.
Ingen bör ju sitta alldeles okunnig vid en
stor middagsbjudning, där det talas
om sista teaternyheten, ty folk
pratar mycket om teater, mer än om
kyrkorna. Teatern är ju också den
rätta kyrkan.
Jag hemställer, för nästa år, till
intendenten Personne, om han inte vill
ändra repertoarprincipen efter den
kne-pige vännen Ranfts recept. Jag tror,
att kamrern på kontoret, som sköter
kassan, i längden skall tycka om det.
Och publiken också: den behöfver
vänjas vid hvarje nytt stycke. Och
man-och-man-emellan-kritiken betyder
lika mycket som tidningarnes. Tycker
man om ett stycke, rekommenderar
man det åt sina bekanta, äfven om
kritiken varit sötsur. Detta gör man,
såvida man inte är idiot.
* *
v
Jag kommer nu in på svenska
original. Dramatiska teatern är man af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
