Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Fjärilslek. Badortsskiss af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJÄRILSLEK.
Badortsskiss af C. D. MARCUS.
Klockan var sex, när
Stockholmsbå-ten först visade sig borta vid
horisonten som en liten rykande cigarrstump,
och ändå hade solen hunnit så långt,
att en ensam vandrare på kajen måste
sätta handen för ögonen för att kunna
se den. På skutan Lovisa gick en
barfotad pojke och spolade däcket,
små-sjungande trots den tidiga timmen,
under det strax bredvid en karl låg på
ett säte och sof. Solen ville en stund
så gärna väcka honom, för den stack
till honom på hals och händer, letade
sig fram genom den trasiga halmhatten
och fick fatt i ena ögat, som den tog
och lyste på, men han bara murrade
till ett slag och vände solen och den
nya dagen ryggen.
Båten därute hade kommit närmare
sitt mål, så att master och skorsten
tydligt tecknade sig i den klara luften
och vandraren på kajen tyckte sig höra
maskinens andetag och vattnets brus
framme i fören.
På gatan slamrade det af kärror och
stadsbuds stöfiar, men nattvaksbleka
och med blicken ständigt hungrig efter
drickspängar kommo hotellens
vaktmästare och springpojkar.
Då gaf ångbåten ifrån sig en signal
så hes och ful, att en liten bofink
skrämd tystnade midt i sin
morgonbön och karlen på sätet reste sig upp
gäspande, med ett »hva fan?» på sina
torra läppar.
Ångbåtens däck var fullt af
människor, hvilka i den svala
morgontimmen hade velat njuta af den syn, det
sofvande Visby erbjuder en leende
högsommardag ute från hafvet, en syn för
skön att kunna rätt omtalas, och ändå
nog ofta omtalad för att mera vara
skön.
Farten saktades, kommandoropen
ljödo tätt på hvarandra och lugn och
ståtlig gled Thjälvar in i hamnen. Ur
ett och annat kajutfönster tittade ett
sömnigt, okammadt flickansikte,
undrande om. Thjälvar stött på grund
eller om man värkligen redan vore
framme i Visby, utan att ha varit det
minsta sjösjuk och utan att ha sett det
minsta af Visby från sjösidan, som
faster hade talat så mycket om.
Bland de första passagerame, som
stego i land, var en lång, något blek
herre, klädd i gröna skor, hvit
linnekostym, röd rosett, en sju centimeter
hög krage och ljusbrun filthatt. Han
räckte en liten handkofiert åt
stadshotellets springpojke och lät sig af
honom föras fram till hotellet, uppför en
trappa ip i ett ganska vackert rum,
»det vackraste i hela hotellet.»
»Var det något herrn önskade?»
»Friskt vatten, jaså det finns, nej
ingenting.»
Han gick till den stora, breda
sängen och lade sig på den, besluten att
sofva. Och han föll i det underliga
tillståndet, då drömbilder börja att
tränga undan medvetande. Då trängde
toner från en sopranröst in i rummet.
Först trodde han dem vara drömtoner
och han bemödade sig att blifva kvar
i sin slummer, men då kände han
plötsligt igen Tararabomdeay, vaknade,
och utan att tänka på hvad han gjorde,
endast drifven af raseri öfver sin
af-brutna sömn, gick han till. väggen,
bakom hvilken han trodde sångerskan
vara och slog med hela sin styrka till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
