Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Från »världens ände». Skildring af Chicot - Felise. (Efter Algernon Charles Swinburne.) Öfversättning af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha en järnväg till Trosa. Men hvad
Trosa skall med järnvägsförbindelse,
är svårt att säga, såvida man ej håller
på Petter Jönssons i Träslända maxim:
»för där bor jag».
Nej, Trosa, sådant det är, bör vara
en värld för sig, fjärran från
världs-hvimlet. Med sin lilla å, vid hvars
stränder madamer klappa kläder och pojkar
meta löjor, medan jagande svalor gifva
den enda vinken om kampen för
tillvaron, är det ett ställe, där filosofiskt
anlagda personer kunna finna den ro,
de annorstädes förgäfves söka efter.
Som ett passande hem för sådana
slags sommargäster kan »Världens
ände» ännu få fortlefva några lustrer.
Men ingalunda bör det sträfva efter
att följa med i den ekonomiska
hetsen. Större samhällen ha försvunnit
från jordens yta — tänk på Babylon
och var resignerad, Trosa lilla med
dina 700 själar!
Skada blott, att den svamp, som
frodas i alla småstäder, äfven växer i
Trosa. Den heter Nyfikenheten,
hvarpå med vederbörliga tillsatser kan
kokas mången underlig soppa. Men att
utrota den svampen står ej i
mänsklig makt, och med denna ruelsefulla
suck afslutar jag talet om »Världens
ände».
FELISE.
(Efter ALGERNON CHARLES SWINBURNE.)
Hvad skall bli sagdt emellan oss
på samma plats, vid samma strand,
inunder samma stjärnebloss,
som såg en nytänd kärleksvår,
Felise, förlidet år?
Ja, hvad kan sägas? Dödt och kallt
på denna ljufva sommardag
är allt som gaf i fjor behag
åt lifvet tusenfaldt.
Af torkadt kora blir bittert bröd.
Felise, oss göres nöd.
Ty b varje början har sitt slut.
Hvad kan man göra åt den glöd,
som blifvit hvit och varit röd,
som obetingadt slocknat ut
uti en dröm, en kyss, en tår,
en sång, Felise, som vår
Jag vet ej skönhets rikedom,
så skiftande, så utan gräns,
med hjärtats drömmar öfverens,
som hafvets hvita blom.
Felise, jag fann en gång att du
var skönare ännu
Det fallit snö uppå min själ,
din blick kan hungrig möta min.
Jag skådar öfvermätt i din,
fastän du är, jag ser det väl,
den skönsta boja som en slaf
har frigjord kastat af.
Ty den som lättat lifve.ts slup
han vågar åter andas fritt.
Han är sin börda värkligt kvitt,
Den faller uti mörka djup,
I glömskans famn, i bojors spis,
min fagraste Felise.
O läppar, som ha mina mött
likt maj, som kysses af april,
0 ögonlock, som slutit till
det skönaste, som fägring födt,
det blåaste af grönt, som lett,
det grönaste af blått jag sett.
Att kärlek vi ha gett hvarann,
det blir en gåta för min själ.
Kan sommarn älska hösten väl.
Och fråga dagen om han kan
en natt af skugga hålla kär
med kylig stjärnehär.
Låt det emellan oss bli sagdt:
1 år ej lyssnar till i fjor.
All kärlek vissnar, där den gror,
hur ängsligt än du gifver akt.
Och morgondagens längtaD når
ej längre till i går.
Lef glädjen ut, ty så vill jag.
Lef kärlek slut och sörj den ej!
Låt ej ditt öga tåras, nej,
ty lifvet är en flyktig dag
och döden slutet på vårt skratt;
lef väl, Felise, godnatt.
Sigrid Elmldad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
