Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Hämd. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och de hederliga nåderna på trakten
voro öfverförtjusta att få denna lefvande
modejournal ibland sig så godt som
gratis. Men Aymée Ryde kände sig
å sin sida som en paradisfågel i en
granskog. Doktorn själf var en af dessa
stilla plikttrogna människor; som träget
skötte sin vidsträckta praktik och hvars
allä öfriga intressen upptogös af hustru
och barn. Magnusson umgicks
naturligtvis i deras’ hem såsom han umgicks
i alla de andras. Han var en glad
sällskapsbroder och den tystlåtne
doktorn lyssnade gärna till hans bravader.
Han var eri ståtlig karl och damernas
gunstling. De unga flickorna
koketterade samvetsgrannt för honom, och
deras dagars upphof undrade hvarför
konsuln inte nappade på kroken,
burgen och oberoende som han ju var.
Doktor Ryde var en den minst
misstänksamma människa på jorden och
gaf sig sällan tid att tänka på hvad
som förehades omkring honom, så att
det dröjde åratal, innan han slutligen
upptäckte — det där. Han lät dock
ingenting märka, hängaf sig allt
strängare åt sitt arbete och var outtröttlig
vid sjukbäddarne.
Konsul Magnussons stjärna steg
oaf-brutet, hans spekulationer blefvo allt
djärfvare, hans fäster allt mera lysande.
Men distriktläkaren hade numera
endast sällan tillfälle att deltaga i dem.
Han var ju så öfverhopad med göromål.
— Gå du min flicka, sade han åt
hustrun, gå du för oss båda. Jag
måste tänka på att förtjäna pängar,
pän-gar i långa banor, ser du min gumma
lilla.
Och så gick hon gäckande glad och
frasande i siden medan han satt hemma
öfver sina journaler.
Frampå senhösten förklarade han för
henne, att han måste resa till
hufvud-staden på ett par veckor. Det var
angelägenheter med medicinalstyrelsen.
Hon bad honom ej att få följa med;
och så reste han.
Innan de fjorton dagarne voro till-
ändalupna, kom han tillbaka, begaf sig
direkte från järnvägsstationen upp till
Magnusson och ringde på hans dörr.
— Är konsuln inne?
— Jo, det är han.
— Är han ensam inne?
-—‘ Ja, jag skall höra efter.––––-
Jo, han beder herr doktorn vara god
och stiga på.
Ryde steg in. Konsul Magnusson
satt vid sitt arbetsbord, sysselsätt med
att skrifva.
— Jag ber om ursäkt, hedersvän,
sade han utan att se upp från
papperet; Det är endast några rader, hvilka
genast måste på posten. Om en sekund
står jag till din tjänst.
Den besökande slog sig ned i-soffarf
och väntade. När brefvet omsider var
affattadt och försegladt, svängde konsuln
om skrufstolen, reste sig för att hälsa
den ankomne, men sjörik genast med
vikta knän tillbaka i stolen. ’
Ack, mina vänner, om vi endast
dömma efter ansiktsuttrycket, misstaga
vi oss så ofta om hvad som innerst
rör sig hos våra medmänniskor. Hat,
kärlek, afund, beundran, tillgifvenhet,
misstänksamhet, allt detta ser man mer
eller mindre väl. Endast ett kan man
aldrig misstaga sig på.
Doktor Ryde satt nu där i soffan så
lugn och sansad som om han förrättat
en vanlig diagnos. Men i hans Ögons
pupiller stod där att läsa tydligare än
om hans läppar hade sagt det, stod där
att läsa — döden ...
När ett oblidt och oblidkeligt öde
möter oss med hotfullt rynkad panna,’
stora fraser och sammanbitna läppar,
då fordras där endast en smula mod
att se det i ansiktet. Men när det
nalkas med leende mun, med saktmo^
digt framsagda ord och afmätta
behärskade rörelser, då kunna vi endast i
fasa skyla våra blickar med de
skälf-vande händerna och rysande bida
bané-hrigget.
Doktor Ryde förde handen till sin
bröstficka, trefvande efter något där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
