Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Hämd. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under denna tid, komma de hit med
handklofvarne. — Men ännu en sak,
innan jag går. De inlösta papperen
skall jag bränna upp, när du är borta.
Jag vill inte, att du för eftervärlden
skall stå som en skurk. Du förstår
inte hvarför, men det är också nu
detsamma . . . Och nu, minns väl hvad jag
sagt. Klockan är nu half tre. Om en
timme skali jag sitta vid detta bord
och skrifva ett intyg, att du tagit* dig
af daga under ett anfall af tillfällig
sinnesförvirring. . . Och till sist råder
jag dig att inte fundera på något slags
afvikande från orten. Ty sedan i morgse
bevakas hvarje ditt steg af
Stockholms-detektiver . . .
Med dessa ord gick doktor Ryde
hem. Han hade knappast hunnit in
i sitt arbetsrum förrän där kom ett
telefonbud från konsul Magnussons
jungfru, hvarmedelst hon bad honom att
genast skynda dit. Sedan han gjort
detta, åt han middag på stadshotellet,
hvarpå han besökte några patienter.
Då han åter hemkommit, brände han
öfver ljuslågan ett i sänder af de
papper, hvilka kostat honom hela hans lilla
förmögenhet.
Hela eftermiddagen satt han som
vanligt sysslande med sjukjournaler och
medicinska studier. Den lilla stadens
aftontidning utkom vanligen vid sextiden
på eftermiddagen och hans hustru
brukade lämna in den till honom, sedan
hon utklippt följetongen.
Men denna afton kom hon ej in
klockan sex, ej häller klockan sju. Vid
åttatiden hörde han dörren till sitt ar-
betsrum sakta öppnas, kände en svag
doft af vera violetta genom de hopade
tobaksmolnen och förnam ett sakta
frasande af siden.
Han lyfte hufvudet långsamt. Deras
blickar möttes. Hon signade ned på
golfvet med en sakta snyftning.
— Ack Fredrik . . . Fredrik, haf då
barmhärtighet. . . förlåtelse . . .
Samma ord hade han hört af en
annan varelse några timmar förut, samma
ställning hade denna varelse intagit,
när han kommit dit andra gången.
Men då hade han legat så stilla, så
stilla och så hade han haft ett litet rödt
märke vid tinningen. Där gled ett
sällsamt, obeskrifligt leende öfver
doktor Rydes drag, ett sådant leende, som
stämplar en människas anlete, då hon
lidit så förfärligt, att intet annat
återstår än att le åt alltsammans.
— Förlåtelse, skulle jag ge dig
förlåtelse — nej inte ens aga, om du
tiggde mig därom.
Där blef tyst en minut, flere minuter.
— Fredrik, tror du det finnes någon
försoning för mig, någon frälsning. . .
därborta . . . därborta på andra sidan?
Hans ord föllo som sakta smältande
svafveldroppar på ett gapande sår.
— Ja, jag hoppas och tror det,
för-utsedt att dina återstående dagar på
jorden blifva en oafbruten pina, ett
ständigt helvete. Väl dig, om det blir
så, ty då är det öfverståndet, då du
ingår i det andra lifvet. . .
Nu öppnade pigan salsdörren och
anmälde, att téet var serveradt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
