Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Velasquez. Ett konstnärsminne af August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot en vägg, när han icke ser sina
modeller uti guds fria natur. För
Ve-lasquez blir landskapet ej en neutral
bakgrund hvilken som hälst, utan
drages med in i själfva kompositionen
som ett väsentligt element i den värk*
lighet, målaren ser för sina ögon.
Hvilken föregående och samtida
por-trättist hade tänkt på något dylikt?
Filip IV se vi i falt herredräkt med
kommandostafven i hand på en
mörkbrun hvitbläsig häst, som befinner
sig i en rätt svår galoppadställning.
öfver den kalla blå himmelen draga
grå och hvita moln, och långt bort vid
horisonten afteckna sig
Guadamaraber-gens snötäckta kedja *.
Ett motstycke till denna tafla är
drottning Isabellas ryttarbild, som eget
nog är ett äldre, från en annan
konstnär härrörande porträtt, hvilket af
Ve-lasquez väsentligt ommålats. Till
honom ha vi att hänföra drottningens
hufvud, den hvita hästen (utom
schabraket) samt landskapet.
Ännu vackrare synes mig dock don
Baltazar Carlos fiiska, hurtiga
ryttar-konterfej.
Den unge prinsen var landets hopp,
ett friskt grönskande skott på
konungahusets gamla, mot förfallet lutande
stam, men det obevekliga ödet tog
honom plötsligt bort, oresonligt och
underligt, som ju så ofta händer. Han
var då endast 17 år.
Huru käck och stolt spränger han
ej fram på sin lilla ponny 1 Och
hvilken viktig min har han icke, men så
håller han också fältherrestafven i
handen, som hos honom är en symbol
för hvad han kunnat blifva, hos fadern
för hvad han aldrig var.
Hästens typ är kanske ej så vacker,
men briljant målad är den, har en
beundransvärd fart och rörelse samt är
tagen nästan framifrån i en stark, men
mästerligt gjord förkortning, som gör,
att åskådaren ofrivilligt viker åt sidan.
* I Upsala universitets konstmuseum finnes
en liten samtida förträfflig kopia.
Under den andra perioden uppstår
utom ett stort antal porträttbilder
målarens enda bevarade stora komposition
med profanhistoriskt ämne, den
ryktbara taflan Bredas öfver lämnande. Den
var afsedd att jämte andra
historiebilder smycka »konungarikenas sal»
i Buen Retiro. Nu hänger den liksom
de föregående bilderna i Madrids
museum.
Den 5 juni 1625 eröfrades den
holländska fästningen Breda af den
spanske generalen markis Spinola.
Fästningens kommendant prins Justus af
Nassau hade gjort under af tapperhet
och uthållighet, hvilket föranledde den
ädle Spinola att låta besättningen
behålla sina vapen och uttåga under
flygande fanor och klingande spel.
Taflan skildrar det ögonblick, då
Justus af Nassau öfverlämnar
fästningens nycklar. De båda fåltherrame,
som stigit af hästarne, mötas på en
fri plats. Bakom dem stå deras
följen. I bakgrunden ses en del af det
spanska lägret och Bredas murar,
öfver landskapet drager röken från
brinnande byar. Ödmjukt och sorgset
öf-verräcker den gamle Justus af Nassau
nycklame, men de mottagas ej spotskt
och öfvermodigt, som man kanske kunde
väntat, utan Spinola böjer sig vänligt
och förbindligt mot honom och lägger
liksom tröstande sin hand på hans
skuldra. Denna grupp har med skäl
räknats som en af målarkonstens allra
vackraste, röjande en nobless och en
humanistisk känsla i uppfattningen samt
en finhet och skärpa i
karaktäriserings-konst, som på åskådaren ej kunna
undgå att utöfva en stark verkan.
Hvilken enkelhet och naturlighet
ligger ej i bilden 1 Så och icke
annor-ledes måste det ha tillgått, blir
betraktarens slutsats. I jämförelse med
andra dåtidens tillkrånglade,
konventionella bataljscener och
fältherreapoteo-ser är ju detta »modern realism», vilja
vi säga.
Ja väl, och dock hade Velasquez
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
