Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Två prosadikter. Af Iwan Turgenjew. Svensk tolkning af Moritz Marcus - Gubben - Ett sista återseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ PROSADIKTER.
Af IWAN TURGENJEW.
Svensk tolkning af Moritz Marcus.
GUBBEN.
Dystra, tunga dagar begynte.
Egna lidanden, älskade människors
smärtor, ålderns kyla och mörker. Allt,
vid hvilket ditt hjärta klängt sig fast,
allt hvad du omfattat med oegennyttig
hängifvelse förgår och svinner hän.
Vägen för nedåt.
Hvad återstår nu att göra? Skall
du jämra dig, vredgas? Det skänker
ingen tillfredsställelse, hvarken åt ditt
eget hjärta eller åt andra.
Och allt färre och tunnare blifva
löfven på det böjda, sakta bortdöende
trädet — blott dess gröna färg förblir
densamma.
Nåväl, så böj dig äfven du, se in
i dig själf, försjunk i dina minnens
värld, och där, i det djupaste djupet,
på den innersta grunden af din själ
skall ditt gångna, ditt dig allena
tillgängliga lif stråla för dig i sin
härligaste vårdagskraft, i sin doftande, ännu
alltjämt friska grönska.
Men, var försiktig, arme gubbe —
skåda icke framåt!
ETT SISTA ÅTERSEENDE.
En gång voro vi oskiljaktiga
vänner . . .
Men så kom ett olyckligt ögonblick
— och vi skildes som fiender.
Många år svunno hän ... Då kom
jag till den stad, i hvilken han
bodde; jag fick veta, att han låg
hopplöst insjuknad och önskade se mig.
Jag gick till honom, trädde in i
hans rum . . . våra blickar möttes.
Jag kände knappast igen honom.
Store Gud, hvad han härjats af
sjukdomen !
Gul, förtorkad, fullständigt skallig,
med smalt grått skägg satt han där,
endast iklädd en särskildt för honom
tillskuren skjorta . . . Han förmådde
ej uthärda trycket af ens den lättaste
klädnad. Hastigt sträckte han mot
mig sin förfärligt magra, torra hand
och hviskade mödosamt några
obegripliga ord — var det en
välkomsthälsning, var det en förebråelse, hvem
förmår säga det? Det kraftlösa bröstet
började arbeta och öfver de angripna
ögonens hopträngda pupiller rullade
två små smärtsamt brännande tårar.
Mitt hjärta prässades samman . . .
Jag satte mig bredvid honom — och,
i det jag ovillkorligt sänkte blicken
inför denna fruktansvärdt vanställda
gestalt, räckte äfven jag honom handen.
Men det var som om hans hand
icke hade fattat min.
Det var som om det sutte mellan
oss en hög, stum gestalt. En lång
klädnad höljde den från hufvud till
fotter. Dess djupa; bleka ögon
skådade in i det tomma; icke ett enda
ljud kom öfver de bleka, stränga
läp-pame . . .
Denna gestalt hade förenat våra
händer . . . den hade försonat oss för
alltid.
Ja, döden hade försonat oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
