Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Lycka. Skiss af Bronislawa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
formens skröplighet skulle falla
människorna i ögonen.
Hvad var det då med denne pojke,
denne kadett, denne ringa officer? —
Hvar i detta bröst, i denna hjärna
finns den mystiska lilla kammare, de
outgrundliga små molekyler, som gjort
underverket, som ledt sömmaden af
käjsarpurpurn ?
Napoleon tog ett språng mot den
stora klara spegeln, han såg sig själf
in i ögat, som ville han blicka genom
sitt eget hufvud; han mönstrade sin
gestalt likt en främmande, blef rädd
för sin egen hotfulla förhäxande blick,
ryggade tillbaka, tog sig om hufvudet,
öfver bröstet. — »Det är du», sade
han till sig själf. »Du är ju blott kött
och blod ändå, men hvad är det då
med dig? Hvar finns hemligheten hos
dig? . . . Jag, jag, käjsaren vill veta
det?
Var det då blott äregirigheten, var
det viljan blott; men hur många vilja
inte! — Eller var jag förut bestämd,
finns det då ett öde, starkare än vi,
än jag? Eller är det Gud? — Men
hvem är Gud? — Hvar är Gud?
Det är något, ett »något», som följt
pojken på Korsikas bärg, följt officeren
och generalen på slagfältet, som är här
i detta rum hos käjsaren. Detta något
ville jag också befalla öfver, men hvar
är det?
År jag lycklig
Han såg ut genom fönstret där Paris’
husmassor vräkte sig i oändliga brutna
linier: »Om jag ville det, skulle mitt
artilleri skjuta allt detta i ruiner. —
Vansinniga tanke!» —Han såg på
bref-ven från konungar och furstar: — »Om
jag ville det, skulle dessa krönta män,
ättlingar af sekelgamla furstehus, komma
hit och buga till golfvet. — Om jag
ville . . . Men det är dock
fruktans-värdt att ha en sådan makt!
Lycka1
En vink af mig och vinet skall
flöda, musiken skall spela, hofvet skall
dansa och jubla, hela Paris ropa mitt
lefve!
En vink af mig och Frankrikes
skönaste kvinna faller i mina armar.
Ett ord och hundratusen man gå
mot gränsen, slåss för mig, dö för mig.
Men är detta lycka?. ..»
Käjsaren drog en stol fram till
spi-seln, sjönk ner i den och värmde sina
händer öfver de slocknande kolen. Så
drömde han, med blicken hängande
fast vid visaren på uret, som stod på
frisen ofvanför.
»Tiden . . . tiden kan jag ändock inte
befalla att stanna; den går framåt mot
mitt ödes fullbordan», tänkte han en
minut. Så var lyckoproblemet där igen
och han såg sig själf åter som en
främmande, hvilken skulle dissekeras.
Han hade från intet blifvit till
världens mäktigaste. — Om han skulle bli
den ’gode käjsaren’?. . . Gå ut nu ur
detta rum, säga till den stele, nervöse
officeren vid dörren: ’Var inte rädd,
min vän!’ Gå och kyssa sin gemål,
bli henne trogen hädanefter. Kalla
mi-nistrarne och bjuda dem att gifva folket
friheten igen. Släppa lös fångarne ur
cellerna. Kalla åter arméerna. Låta
de eröfrade landen få sin
själfständig-het åter. Skicka ett stort skönt fredsbud
öfver hela Europa. Om han skulle?. . .
Förvisso, ja förvisso, då komme lyckan.
— Allt detta kan han göra, cch den
det kan, den måste vara lycklig?
Den lille mannens ögon hade blifvit
drömmande milda, ett tåreskimmer låg
öfver dem. Han sträckte händerna
uppåt, bröstet svällde af stor, stark
kärlek till hela världen. — Käjsaren
snyftade, grät, vid tanken på allt det
goda han kunde och ville göra.
Han reste sig, gick mot dörren. Han
ville säga några vänliga ord till
uppvaktningen därute. Så skulle han gå
in till käjsarinnan, lägga sitt hufvud i
hennes knä. — »Jag skall sluta fred
nu», skulle han säga. Så skulle hon
smeka honom, och han tar sin lilla
son på knä, leker med honom . . .! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
