Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Sångaren från Kyme. En studie efter antiken af Anatole France. Öfversättning af S-n-t-s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sökande sig väg till öppna föltet. Och
gubben fyllde skålen med friskt vatten;
han var en from man, och därför
hällde han några droppar framför
altaret, innan han drack. Han dyrkade
de odödlige gudarne, som hvarken veta
af lidande eller död, under det att på
jorden generationer af ömkansvärda
människovarelser efterträda hvarandra.
Då blef han plötsligt gripen af
förfäran och han kände fruktan för
Leto-sonens pilar. Fastän tyngd af år och
olyckor älskade han dagens ljus och
bäfvade för döden. Men så fick han
en god ingifvelse. Han böjde ned en
ung alms veka stam och hängde
dryckeskärlet vid grepen på ungträdets topp,
och då almen åter reste sig i höjden,
bar den gubbens offergåfva mot
himmelens sky.
Det hvita Kytne höjde sig,
kring-gärdadt af murar, på hafsstranden.
En brant väg, lagd med flat sten, ledde
upp till stadsporten. Denna port var
uppförd under tidsåldrar, af hvilka
hvarje minne gått förloradt; man sade,
att den var ett verk af gudarne. På
densamma voro inristade åtskilliga
tecken, dem ingen mäktade uttyda,
men som ansågos för lyckobringande.
Icke långt från stadsporten låg en
offentlig plats, där de äldste brukade
hålla sina rådslag i trädens skugga.
Strax bredvid denna plats, påN den
sidan, som vetter inåt landet, stannade
gubben. Ty där hade han sih
boning. Låg och trång, liknade de:p
ingalunda i skönhet grannbyggnaden,
hvarest en namnkunnig spåman léfde
med sina barn. Ingången skymdes
delvis af en gödselhög, där en gris
gick och rotade. Och till och med
gödselhögen var liten och
anspråkslös — alls icke sådan, som man
plägade se utanför rike mäns dörrar. MeA
bakom hyddan funnos en fruktträdgård
och en stallbyggnad, hvilken den gamle;
med egna händer uppfört af
naturlig sten.
Solen stod nu högt på den klara,
himmelen, vinden från hafvet hade
lugnat af. I luften sväfvade en osynlig
eld, som brände människors och djurs
bröst. Gubben stannade ett ögonblick
på tröskeln och torkade med
afvigsi-dan af handen svetten från sin panna.
Med spänd blick och tungan hängande
ut ur munnen stod hans hund
bredvid honom, orörlig och flämtande.
Den gamla Melantho kom från
boningens inre fram på tröskeln och
uttalade välkomstord. Hon hade låtit
vänta på sig, emedan en gud sändt
en ond ande in i hennes ben, så att
de blifvit svullna och tyngre än två
gäckar fyllda med vin. Melantho var
en karisk slafvinna, som en konung
skänkt åt sångaren, då denne var ung.
Och hon hade haft många barn. Men
intet enda af dem fanns kvar i
hemmet. Några voro döda, de andra hade
dragit ut i vida världen och öfvade i
akéernas städer sångarens eller
vagnmakarens yrke, ty de voro alla
begåf-vade med fyndiga hufvuden. Och
Melantho bodde ensam i huset med sin
sonhustru Aratea och dennas båda barn.
Melantho förde sin herre och
husbonde in i den stora salen med de
rökiga takbjälkarne, i hvars midt låg
eldstaden, full af röda kol och smält
flott. Förutom salen funnos, afdelade
i två våningar, flere trånga kammare;
en trätrappa förde upp till kvinnornas
loft. Mot pelame, som uppburo
taket, stodo stödda de bronsvapen, hvilka
den gamle burit i sin ungdom, när
han ledsagade konungame på deras
färder kring städerna och man drog
ut på stridsvagnar för att återtaga
Ky-mes döttrar, dem främmande hjältar
bortröfvat.
På en tvärslå hängde en oxbog.
Stadens äldste hade sändt den kvällen
förut för att hedra sångaren. Och han
fröjdade sig vid dess åsyn. Där han
stod, drog han ett djupt andetag ur
sitt af åldern utmärglade bröst och
framtog så ur sin tunika några
hvit-löksklyftor — återstoden af hans enkla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
