Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Sångaren från Kyme. En studie efter antiken af Anatole France. Öfversättning af S-n-t-s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidigt ut verserna med gälla röster och
sökte efterlikna läraren vid
handteran-det af sina små lyror, som de själfva
förfärdigat af trä, och hvilka icke
gåfvo något ljud.
Den gamle upprepade tålmodigt
samma verser, ända tills de små
sån-garne fått dem noga inpräglade i
minnet. Han lofordade de uppmärksamma
lärjungame, men slog med sin lyra
dem, som visade brist på minne eller
uppfattning, och dessa ställde sig att
gråta vid en pelare i salen.
Gubben gaf själf exemplet, huru man
borde sjunga, men han bifogade inga
regler eller förmaningar, ty han trodde,
att sångens lagar voro stadfästade af
evig tid och stodo öfver män ni
skoandens dom värj o.
De enda råd han gaf dem voro
sådana, som rörde sättet att skicka sig.
Så sade han till dem:
»Ären konungarne och hjältame, ty
de äro förmer än andra människor.
Nämnen en hjälte vid hans eget namn
och vid hans faders namn, på det att de
namnen ej må komma i glömska. Och
när I sitten i gästabudssalen, må då eder
hållning uttrycka blygsamhet och behag».
Han sade ytterligare:
* Spotten icke i floden, ty floderna
äro heliga. Och gören icke, vare sig
af nyck eller brist på minne, någon
förändring i de sånger jag sjungit.
När en konung säger till någon af
eder: »Dessa sånger äro sköna, hvem
har lärt dig dem?» så skall han svara:
»Jag har lärt dem af Den gamle från
Kyme, som hade lärt dem af sin
fader, i hvars öra en gud säkerligen
hviskat dem.»
Till kvällsvard hade han kvar några
läckra och husets herre värdiga stycken
af oxbogen. Sedan han, sittande
framför härden, förtärt dessa, krossade han
benen med en bronsyxa för att komma
åt märgen, som han ensam var
värdig att äta. Så utdelade han
återstoden af köttet såsom kvinnornas och
barnens anpart för en tid af två dagar.
Därefter stod det klart för honom,
att det snart icke skulle vara något
kvar af den goda födan, och han sade
till sig själf: »Zevs älskar de rika, men
icke de fattiga. Jag har säkerligen,
utan att veta det, förolämpat något
af de gudaväsen, som dölja sig i
sko-garne, eller snarare en af de
odödliges söner, cch för att försona mitt
ofrivilliga brott måste jag lefva en
ålderdom i armod. Stundom begår man
utan ond afsikt straffvärda handlingar,
ty gudame hafva icke fulleligen
uppenbarat för människorna, hvad som är
tillåtet och hvad som är förbjudet.
Och deras vilja är dunkel.» Han närde
länge dessa tankar i sitt sinne, och
som han fruktade den grymma
hungern, beslöt han att icke stanna
natten öfver. overksam i sitt hem. Han
ämnade att denna gång vandra till de
trakter, där Hermos flyter fram mellan
klipporna, och där man ser Orneia,
Smyrna och det fagra Hissia hvilande
på bärgsryggen, hvars fot likt stäfven
af ett feniciskt skepp sänker sig i
hafvet.
När därför de första stjärnorna
darrade på den bleka himmelen,
omgjor-dade han sig med bältet, vid hvilket
han hängde sin lyra, och vandrade
vägen fram längs hafsstranden för att
uppsöka de boningar, där rike män
dväljas, män, som älska att under sina
långa fäster lyssna till hjältars lof och
gudars ättartal.
Efter att enligt sin vana hafva
vandrat hela natten varsnade han i
morgonens rosenfärgade ljus en stad,
belägen på en hög bärgsudde, och han
igenkände det dufomsväfvade, rika
Hissia, som från höjden af sin klippa
blickar ned på de hvita öar, hvilka
likt lekande nymfer spegla sig i det
skimrande hafvet. Han satte sig ned
vid randen af en källa för att hvila
och stillade sin hunger med några
lökar, som han fört med sig i ett af
vecken på sin tunika. Han hade
knappt slutat sin måltid, då en ung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
