Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Sångaren från Kyme. En studie efter antiken af Anatole France. Öfversättning af S-n-t-s - Demostenes. Af Ossian Nilson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De utgjorde sedan länge två täflande
partier, som delade sina anförares
ömsesidiga fiendskap.
»Hund!» ropade Thoas.
Och därmed gaf han Peiros ett
knyt-näfsslag i ansiktet, så att blodet
flödade ur näsa och mun. Förblindad
af det rinnande blodet, rände Peiros
med hufvudet före mot Thoas bröst,
och denne tumlade tillbaka med bräckta
ref ben. I samma stund drabbade de
fiendtliga herdeskarorna tillsammans
under eder och vilda hugg.
Meges och konungarne sökte
förgäf-ves att skilja de rasande åt. Och den
kloke Oineus själf förmådde intet
uträtta med dessa människor, som
be-röfvats förståndet af en ond gudamakt.
Kopparbägare flyga omkring åt alla
håll. Stora köttben, rykande facklor,
trefötter af brons slungas ut i rymden
och falla ned på de kämpande.
Männens sammanslingrade kroppar rulla
fram emot härden, där elden släckes
af vinet från de sprängda läglame.
Ett djupt mörker omsveper
gästa-budssalen, mot höjden stiga suckar af
smärta och förbannelser öfvergudame.
Ursinniga människors armar fatta
glödande eldbränder och kasta dem ut i
dunklet. Ett brinnande vedträ träffade
pannan på sångaren, som stod där
upprätt, orörlig, stum.
Då höjde han sin stämma, som ljöd
mäktigare än kampens buller, och han
förbannade denna tvädräktens boning
och dessa gudlösa människor.
Därefter tryckte han lyran mot sitt bröst
och gick ut ur huset samt vandrade
framåt på den höga bärgsudden i
riktning mot hafvet. På hans vrede följde
en känsla af djup trötthet, af bitter
leda vid mänskligheten och lifvet.
Ett begär att blanda sig med
gu-dame kom hans bröst att svälla. En
ljuflig skymning, en fridens och nattens
vänsälla tystnad omsvepte naturen, j
väster, i riktning mot dessa trakter,
där man säger, att de dödes andar
sväfva, satt gudafager måne på den
klara himmelen och strödde
silfver-blommor öfver det leende hafvet. Men
den gamle Homer os, som jorden burit
i så många år, skred framåt på det
höga bärget, ända tills han icke längre
kände marken under sina fötter.......
DEMOSTENES.
>Se där är stammaren igen, vid Hades,
som dristat öppna munnen mot Demades!
Det syntes dock, att han sig usel tyckte,
ty åt sig själf på axlarne han ryckte.
Hur löjligt, när en man med slika brister
djärfs börja ordkamp med en flock sofister,
dem alla Hellas’ talarskolor prisa
som ötvermåttan skickliga och visal
Hur ömkligt, när en man, som står och stammar,
djärfs mot Filippos lyfta ordets hammar,
Filippos, som på myntet aldrig prutar,
när talare och mördare han mutar 1
Atenare, det sägs, den man vi klandra
är ej af lera formad som vi andra:
lätt knådas en Apollobild af lera,
men stenen måste fliten slätpolera.
Det sägs, den man, som kvickhetskrämarn hånar,
går ner till hafvet, när det ilsknast dånar:
hans svaga stämma, som nu smälek höstar,
i öfvermorgon stormen öfverröstar.
På leontinerna är ej att lita:
man tröttnar på att tro, alt kol är krita.
Ho vet, om ej en talare är funnen,
fastän han kiselstenar bär i munnen?
Ho vet, om ej vi giUa mannens mening,
att allt helleniskt knyter en förening
att samfaldt värna Hellas och dess bildning
emot barbarens träldom och förvildning?
Ho vet, om ej så taltes förr i världen,
när våra fader talade med svärden?
Ho vet — så lär den hjälmbeprydda mena,
allt Hellas’ skyddspalladium, Atena?»
Os si an JVilsott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
