Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Femtonde kaptilet. »Den första kyssen, den sista kyssen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»En halftimme! O, misericordia!
Han skall komma for sent, Tado!»
flämtar hon, vridande händerna. »Titta
på månen! Säg mig, hur långt det är
till midnatt!»
Gossen betraktar skuggorna, som
kastas af träden, och säger begrundande:
»Antar att klockan i den där gamla
kyrkan i Caimanera skall slå snart!»
»O-o-o!» ropar hon rysande. »Fort!
Upp till toppen af klippan! Därifrån
skola vi kanske kunna se Luis i
månskenet och signalera till honom att
skynda på!»
Med gossen till vägvisare skyndar
hon uppför en annan liten smal gång*
stig till den motsatta höj den; och sedan
hon hunnit upp till toppen däraf, spejar
hon med uppspärrade ögon öfver dalen
nedanför åt nordost, i det Tado pekar
ut den stig, på hvilken kubanerna
måste rycka fram.
Det milda månskenet grönfärgar med
öfvernaturlig glans några plättar af
växande sockerrör och ger en trollsk
ljuseffekt åt några träskartade snår, och
på en kulle, som på en knapp engelsk
mil därifrån bryter sig skroflig, men
tropisk från det lägre landet, ser hon
glimten af hvad hon tycker vara en
jättestor lysbagge. Men den slocknar
ut och efterträdes af en annan och så
vidare regelbundet, till dess hon
räknar tjugo.
Tado mumlar till henne: »Ser ni
deras gevär blänka? Det är er brors
skara!»
»I tid! I tid!» hviskar hon glad;
därpå tystnar hon plötsligt med
darrande lemmar, ty det uppstår ett buller
af män, framtågande på den lilla
stigen, som leder till viken nedanför. Hon
ser Mendoza i månljuset placera sina
sex lönmördare bakom klipporna.
Ge-värspiporna blänka utmed stigen, långs
hvilken Temple måste komma till
båten.
»Dios de mi madre! Tado, spring
och skynda på min bror! Säg honom — »
Hon tystnar med en rosslande flämt-
ning i strupen, ty tornklockan i
Caimanera börjar vemodigt slå
midnattstimmen. Hon vet, att den ringer
be-grafningsmarschen för hennes älskade!
Hon vet, att Luis ej kan komma i tid I
Hennes själ gripes af fasa. Vinden
för till henne genom den milda
nattluften ljudet af prasslande löf och
af-brutna kvistar långt uppifrån stigen, som
leder från fortet; hon säger rysande
för sig själf: »Han kommer! Min bror
hinner inte hit! Howard skall dö!»
Därpå ropar hon: »Nej, han skall inte
dö! Men, mi madre, huru afhålla dessa
kulor från honom? De skjuta den
förstef som kommer utför stigen! * Hon
lyfter ögonen mot himmeln, ty hennes
inspiration lyser klarare än lysbaggarne
omkring henne, och hennes själ är
försänkt i bön; hon mumlar: »Heliga
Jungfru, hvars namn jag bär, lär en
stackars flicka att rädda den man hon
älskar. — Den förste, som kommer ned
för stigen! — Den förste — O Dios
mio\% flämtar hon rysande, hennes
ögon få ett förskräckt uttryck, då
hennes själ fattas af en hastig aning —
kall som dödens vidrörande.
Plötsligt ropar hon hest: »Tado, in
i det där snåret och af med dina
kläder!»
»Santos/» tjuter gossen. »De här
byxoma med silfverknappame? Det
röda skärpet, jag drog af den spanske
officeren? Denna stora sombrero, jag
knyckte från el pacifico!»
»Tag af dem!» befaller hon häftigt.
Du kan springa fortare genom snåren
naken, som du brukar! Tag af
kläderna! Det är den — den sista
befallningen af din härskarinna, som du
älskar!»
»Nå, om ni tror jag kan springa
fortare, men, o Diablo, det där blodröda
skärpet!» Och Tado, undertryckande
sin klagan, lyder henne i en dunge
af heliotroper och citron träd och
blommande jasminer.
»Säg min bror, att om han skyndar
sig, så kommer han i tid!» Hennes röst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
