Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Femtonde kaptilet. »Den första kyssen, den sista kyssen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag har haft medlidande för henne!»
»Ah!»
»Jag har låtit henne förakta er,
innan jag dödade er.»
»Hund, ni ljuger!»
»Ty jag har bevisat henne, att ni
varit henne otrogen. Den lilla
kubanska flickan på Vidals plantage, hva’?»
Och Ignacio vänder sig på klacken
och går sin väg, på det hans veka hjärta
ej må röras vid åsynen af blod.
»Ni har ett för vekt sinnelag,
Or-tiz», skrattar Mendoza. »Fort, sergeant
Lope! Los muertos no hablan * *.
Soldaterna, ordnade på ett led, stå
omkring tio fot från Temple, med
musköterna blänkande i månskenet.
»Gif mig tid att bedja!»
»Bed i den andra världen!»
»Färdigt gevär!» kommenderar
sergeanten hest.
Soldaterna lägga an.
Plötsligt genljuder dalen af ett skott
och sergeanten, som höjt
kommandoropet, nedfaller död framför sina män.
Nu kommer likt en blixt en dånande
salfva, och innan de spanske
soldaterna veta, hvem som anfaller dem, äro
några nedskjutna och andra nedstuckna
af machetes, då öfver klippor och
ormbunkar och trädtoppar och hvalfvet
öfver vattenfallet visa sig de magra
soldaterna af Cuba libre, alltid törstande
efter spanskt blod.
Vid första skottet har Ortiz med ett
förfäradt skrik sprungit ut i vågsvallet.
Men i vågorna, som stiga honom anda
till hufvudet, vänder han sig och
stönar, då han ser Temple befrias från
sina band af Luis Vidal, som trycker
hans hand ropande: »Gud vare lof,
Howard, min räddare, att jag k-*m
i tid!»
»I)et skulle ni inte ha gjort»,
svarar Temple, »om inte någon kommit
utför stigen före mig och blifvit
skjuten i mitt ställe. Den här stackars
gossen.» Han lyfter upp den döende
* De döda tala icke.
gestalten ocb bär honom ut ur
skuggan af träden fram på stranden.
»Jesus! Stackars Tado!» mumlar
Luis.
»Nej, jag är oskadd!» ropar
negergossen framträdande, naken som
spader ess. »Men, herre min skapare! Se
blodet på mina fandangobyxor!»
Nu faller månskenet på den
döen-des ansikte och Luis skriker: »Gud i
himmeln! Det är min syster!»
»Maria!» säger amerikanen rysande.
Vid den tillbeddes röst återfår flickan
för ett ögonblick medvetandet. Hon
slår upp sina gudomliga ögon, som
stråla mot mannen, för hvilken hon
låtit sitt unga lif.
Och han h viskar, med intuitiv
uppfattning: »O gud, ni dog —.»
»För att ni må lefva!» flämtar hon.
Därpå stammar hon: »Jag — jag rår
inte för att jag älskar er, min riddare,
som stal min själ. Nej, nej! Jag gör
inga förebråelser!» Ty han hviskar ord
af fördömelse mot sig själf. Därpå
ber hon bevekande: »Kyss mig,
Howard, innan jag dör. Hon — hon,
som har ditt hjärta, skall inte
missunna mig det.»
Hennes mjuka armar linda sig om
honom, som om han vore Tidernas
Klippa.
Lutande sig ned lyfter han upp
hennes sköna ansikte, som nu bär dödens
prägel, och med \ordnad och
tacksamhet, ja, äfven med kärlek, kysser han
de ljufva läppar som en gång voro
varma och glödande, men nu blifva
kalla som is, till och med under hans
smekning .r.
»Den första kyssen, Howard»,
hviskar hon, i det hänförelsen kommer
hennes strålande ögon att tindra som
stjärnor, hvarpå hon suckar, dragande tungt
efter andan: »Den — den — sista
kyssen.»
Vid dessa ord släppa armarne sitt
tag om hans hals, de sköna formerna
sielna i hans omfamning, kärl eksljuset
slocknar i hennes sköna ögon, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
