Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Henrik VIII:s sex drottningar. Ett mörkt blad ur Englands historia. Öfversättning för Varia af H. Winther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hy, vackra ögon och en yppig figur.
•Men hon hade den oturen — ej minst
obehaglig för en kvinna — att på sin
högra hand äga ett sjätte finger, och
här och där på ansiktet och halsen
funnos stora lefverfläckar.
Först tyckes hon hafva hånat Henrik,
med den påföljd att han alldeles
tappade hufvudet för hennes skull — så
fullständigt, att han gaf henne alla en
drottnings rättigheter och äfven gifte
sig med henne, innan hans skilsmässa
från Catharina blifvit afgjord. Det
påstås, att en spåbok varnat henne, att
om hon gifte sig med konungen, skulle
hon mista hufvudet, men hon sade, att
hon ej brydde sig därom. Hennes
barn skulle i alla fall blifva kungliga.
Det är ej troligt att hon tänkte sig,
det Henriks förtjusning skulle minskas.
Likväl räckte hennes tid blott tre år
och dessa voro sorgliga nog. Elisabeth
föddes; men hon var ej den önskade
sonen. Anne fruktade Catharina och
var svartsjuk på den detroniserade
kvinnan, hvilken, ehuru en fånge, förde
samma stolta lif, fordrande och emot*
tagande den hyllning, som tillkommer
en drottning. Den som inkräktat
hennes plats såg ej, att hon i sin tur hade
en efterträderska i en annan falsk
hof-fröken, förr än hon en dag öfverraskade
henne i Henriks armar. Från denna
stund visste den unga drottningen, att
hennes tid var ute, ehuru hon ej tänkte
på stupstocken. Den visade sig ej förr
än något längre fram.
Då Henrik tröttnat på Anne,
började han hata henne. Då Catharina dog
år 1536, fällde han tårar, och han
tyckes hafva trott, att han kunde lätta
sitt samvete för sitt förnekande af sin
enda värkliga hustru, den enda kvinna
som någonsin älskat honom, genom att
låta hennes rival undergå en grym död.
Det var hans önskan att bränna Anne
lefvande, då tortyr ej kunde användas
på en person af hennes rang. Hon
undgick detta öde genom att erkänna
sig skyldig till något brott — hvilket,
JANE SEYMOUR, HENRIKS TREDJE GEMÅL.
Förmäld d. 30 maj 1536; dog d. 24 okt. 1537.
har aldrig blifvit kändt, men som
ansågs göra hennes äktenskap ogiltigt och
Elisabeth illegitim. Det var i sanning
ödets ironi att denna samma Elisabeth
sedan blef Englands största drottning
och sitt folks afgud — Henriks enda
ursäkt för att ha lefvat.
Anne gick till stupstocken med stort
mod, medan hennes gemål, omgifven
af sina jägare och jagthundar, väntade
på underrättelsen om hennes död, för
att begifva sig bort och gifta sig med
Jane Seymour.
Mrs Seymour var af ganska plebejisk
släkt. Då Henrik gifte sig med henne,
fick han en svåger, hvars farfar var
smed, och en annan som hette Smith.
Jane var trettiosex år och långt ifrån
någon skönhet, ej häller, om man får
döma efter hénnes handlingssätt före
giftermålet, särdeles grahnlaga. Medan
Anne i Towern afvaktade sin dödsdom,
var Jane Seymour i sitt föräldrahem,
Wolf Hall, görande förberedelser för
sitt bröllop, hvilket ej kunde äga rum
förr än hennes företräderska var död.
Hon har blifvit kallad »den vackra,
kloka och ödmjuka drottningen», men
detta synes knappast vara någon lämp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
