Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Musik. Revy. Af Filippo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
draga den revenu man kunde. Man
får medge, att hvad detta vittnar om,
icke är det om förståndig och
insiktsfull teaterskötsel.
Af konsertgifvare har jag denna
gång utom fru Norrie endast att
nämna Marteau och Aulinska kvartetten,
hvilken senare inledde sitt spelår med
en soaré, å hvilken hufvudnumret var
Frans Berwalds pianokvintett i c-moll,
ett af de icke få mästerverk, som
fram-bragts af denne geniale komponist,
hvilkens lof nu sjunges af alla, under det
att han under sin lifstid icke
förmådde att, som man säger, på minsta
vis tränga igenom. Programmet
upptog vidare Beethovens första
stråkkvartett, äfven den ett härligt
mästerverk, och Felix Weingartners enda
kvartett, hvilken närmast torde kunna
betecknas som ett barn af ett kanske
väl slafviskt Beethoven-studium.
Formerna kunna efterbildas, men den
lef-vande anden måste komponisten själf
ingjuta i sitt verk, i fall han icke vill
frambringa blodlösa »homunculos» i
stället för friska, välskapade
människobarn. Weingartner som, i förbigående
anmärkt, är en af nutidens mest
bekanta och eftersökta dirigenter, har
sökt att förläna sin kvartett åtminstone
artificiellt lif genom att genomsyra
den med en viss modern,
kosmopolitisk spiritualitet — den värkliga
Beet-hovenska humorn lät sig icke så lätt
efterbildas —, men har endast lyckats
till en viss grad. För öfrigt verkar
kvartetten äfven hvad beträffar
formen något oroligt, i det man
understundom saknar en värklig organisk
utveckling af idéerna Bäst har
slutsatsen, variationer, äfven de i
Beethovens stil, lyckats.
Marteau hade som vanligt stor
tillströmning af folk på sina konserter,
och förtjusningen öfver hans sköna,
varma ton var allmän. Den
förträfflige violinisten har i pressen fått
mycket erkännande för sina »konstnärligt
uppställda program», något, hvari jag
— tyvärr — icke kan instämma.
Att den mer virtuosmessiga
violinlitteraturen får maka åt sig på violinisternas
repertoar, är ju mycket godt och väl,
men skall värklig kammarmusik med
några af sina främsta alster intaga
deras ställe, så bör den utföras af
jämnbördiga exekutörer. Det duger icke att
bjuda folk att höra César Francks eller
Sjögrens violinsonater med en pianist,
som kunde vara god nog att
ackom-pagnera, må också violinisten heta
Marteau. Kuriöst nog har Marteau
fått beröm i pressen för att han, ehuru
fransman, förstod att utföra tysk musik.
Hvad är nu detta — rent ut sagdt —
för nonsens? Tyskan är nu engång
musikens modersmål och den musiker, som icke
förstår att utföra tysk musik, är
knappast värd det minsta beaktande.
Marteau spelade icke blott flärdfritt och
pietetfullt med bredd och glans Bachs
storartade chaconne, utan han förstod
att äfven ge ett poetiskt uttryck åt
Schumanns genomtyska romantik. Som
bevis på hans mångsidighet må tjäna,
att på hans program för öfrigt lästes
namnen Händel, Mozart, Sinding, Grieg,
Saint-Saéns. Att han alltid förstod att
tolka all denna musik fullt i stil, är
kanske för mycket sagdt, men han
bjöd i alla fall ärligt till samt kastade
dessutom genom sin solida teknik och
sin skimrande sköna ton glans öfver
allt hvad han spelade.
Filippo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
