Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Våra premièrer. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fästa oss därför ej vid, att Karin
Månsdotter, som bär uppträder cirka 16 år
gammal vid Dackefejdens utbrott,
säkerligen inte ens var född då eller att
prinsarne Erik och Johan i
värklighe-ten bara voro pysar vid den tiden,
medan de i pjesen och af de spelande
göras till halfvuxna män.
Efter andra akten utbröt
entusiasmen. Det var scenen på »Blå
duf-van». Det var den unge prins Erik . . .
Han sitter drucken och filosoferar med
Göran Persson. Situationen är
mästerligt gjord. Och Erik är blixtrande
skildrad, själssjuk och humoristisk. Han
har likheter med Hamlet. Kanske
finnes efter Hamlet ingen dramatisk figur
så gripande melankolisk och gäckande
öfverlägsen. Hr de Wahl spelte den
med utomordentlig karaktäristik. Vid
maskeringen hade han haft
naturhinder att öfvervinna och rösten är ej
den smältande lutklingande, som man
föreställer sig vara den svärmande
Vasasonens. Men all den nervositet, det
ångestfulla jagandet efter sitt bättre
jag, som utmärker den Strindbergska
figuren, fick den bjärtaste färg i hr
de Wahls framställning. Och lika
vackert gjordes hans återuppvaknande
till ett nytt lif, sedan han sett
blomsterflickan Karin. Jag skref en gång,
att de Wahl icke går i stor stil.
Härmed rättar jag misstaget. Om ni
visste hvad det känns skönt för en
kritiker att kunna beslå sig själf med
ett underskattande!
Hr Svennbergs Göran Persson gick
omkring som ett stort, svart, otäckt
kryp och sluddrade fram sin cynism
med gallgrön effekt.
Och nu till »dundergubben», kung
Gösta. När han första gången visar
sig, i tredje akten, står han i profil
till publiken. Ett stort, groft,
knubbigt hufvud, med hvitt, böljande skägg.
Masken tycktes ej slående
Gustaf-Wasa-lik. Jag tänkte snarare på Oden eller
Hobergsgubben. Men så vänder han
sig snart en face till oss, och då vin-
ner den betydligt. Men inte uppgår
den i illusion mot den
Gustaf-Adolfs-mask, hr Hillberg gjorde härom året
i »Regina v. Emmeritz». — Han
dundrade med eftertryck mot sina
dalkarlar och sin familj och tog väl vara
på de roliga, mustiga repliker, som
här nyckfullt draga kungen ner till
hvardagsnivån. Dubbelnaturen af
öf-vermänniska och vanlig syndare
framträdde klart och hr Hillberg fick stora
ovationer af salongen.
Som hans motsats stod August
Lindbergs mäster Olof — mild,
öfverty-gande, replikerande med lika djärf
som lugn stämma. Det låg andakt
öfver denne Herrens tjänare. Han
rörde sig inte mycket, stod hälst stilla
och allvarlig och talade. Han gjorde
inga teatergester, höll händerna stilla
och såg sin konung i ögat med
inspirationens eld. Han slungade ej ut
sina sanningar i katarakter, han silade
sin visdom. Och just därför att den
kom så nobelt och fint verkade den.
Vissa kritici vilja ha honom till en
stormande profet. Men hvarför skall
han icke vara enkel och naturlig —
i detta drama, där all braskande patos
är bannlyst och andame beträda
jorden så hemmavandt som vi själfva vår
golfmatta?
Af rörande minnesverkan var
scenen hemma hos mäster Olof, där
dekoration och placering voro likadana
som i Strindbergs ungdomsdrama.
Mäster Olof sitter åter vid pulpeten, hans
hustru Kristina står i fönstret, där
ka-nariefåglame en gång störde den unge
svärmaren i hans grubblerier och väckte
den första äktenskapliga missämjan.
Nu hade de blifvit gamla, bägge två,
och bitterheten hade vuxit — i
synnerhet som de nu ha en son, Reginald,
ett nytt trätofrö.
I mästares arbeten letar jag efter
»det stora ordet». Hos Ibsen finnas
flere sådana, fraser, som etsa sig in i
minnet och som man upprepar för sig
själf i ensamheten. Ord, som kasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
