Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Våra premièrer. Af Don Diego - Litteratur. Nya böcker - Leo Dahna. Af Tristan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dramatiska teatern liar på senare
tid hufvudsakligast gjort intryck af
lust-spelsscen. Ett program, som gick bra,
var »Min sonhustru», en rätt rolig och
ganska städad fars af två fransmän,
F. Carré och P. Bilhaut. Svärmodern
och sonhustrun kollidera har under
åtskilliga skrattretande effekter, de söka
öfverlista hvarandra, men naturligtvis
blir det ingen af dem, som drar
kortaste strået i denna familjeintrig, utan
— äkta mannen, svärpappa, som till
sist dras in vid örat och får bära
hund-hufvudet för både sig själf och de
andra. Svärpappa speltes af hr Gustaf
Bergström, hvars komik visserligen tycks
mig ha blifvit en smula reserverad mellan
Dramatens kulisser, men som dock
uppfriskar med många lustigt funna
pointer. Fröken Åhlander var den k atiga
svärmodern, och fastän denna genre
icke är den för henne mest passande
— hon är mest framstående i
karaktärsroller, åh, hennes gumma i
»Guld-karossen» ! — så gjorde hon dock som
vanligt succes. Hon är en afgjord
publikens favorit. Hennes uppfattning
af hvardagslifvets företeelser är
spirituell och hon breder på äfven den
torraste anrättning en läskande humor.
Hon firar snart sitt 2 5-årsjubileum, men
som hon — ovanligt nog — tycks
ha motvilja för att låta publicera sitt
porträtt — »Ni kan ju tänka vänligt
om mig i alla fall!» — så inskränka
vi oss till att lyckönska henne till de
många glada och fina segrar hon vun-
nit i komedien och tacka henne för
all munterhet och själfullhet under
gångna år.
I »Min sonhustru» finns en man med
dålig matsmältning, hvilken rycker af
nervös lust att begå alla möjliga smärre
vansinnigheter, som skulle kunna kosta
honom hans ställning som diplomat.
Vid ett tillfälle, då han skall
introducera emiren af Afganistan i
Elysé-palatset, skriker han till allas häpnad:
»Nå, så kila då på, din snusbruna
satan!» Och när han en gång sitter
tillsammans med en kinesisk statsman
i en droska, måste han göra våld på
sig för att inte rycka honom i
hårpiskan. Hr Bäckström gjorde typen gu
domligt. Hr Palme gick åter omkring i
en fars. Han passar där inte — hur
många gånger skall man säga det?
Och när får man se honom i en ny
lyrisk och karaktärsfull roll? Fröken
VVidell var pigg i sonhustruns roll, och
hr Hedlunds fetma understödde lyckligt
hans mimik. Vacker var fru Byström
som en polska.
Till förpjes har gifvits
»Hedersskuld» af Sidney Grundy, öfvers. af
Carl Bowallius (känd särskildt som
Echegaray-tolkare). Hr Georg
Törn-quist, som länge legat ifrån teatern,
gjorde nu sin rentré. Han talar och
går som en gentleman, och tack vare
honom bör det finare
konversationsstycket åter kunna odlas på hr
Fred-riksons gamla scen.
Don Diego.
litteratur
NYA BÖCKER.
LEO DAHNA.
»Ett menniskoämne» kallar
författaren sitt arbete, icke fullt betecknande,
ty Leo Dahna verkar mindre som
människa än som symbol för mänskligheten
•och för allt som skälfvande, kräfvande
och frågande rör sig i tiden. Denna
boks styrka ligger icke i
framställandet af typer och situationer, utan i
väckelsen till tankar och begrundande. Leo
Dahna är den kontemplative idealisten,
som i sitt otillfredsställda begär efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
