Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Tredje opponentens ring. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TREDJE OPPONENTENS RING.
Skiss af Anna Wahlenberg.
A tt Gabriella Norelius varit en vacker,
talangfull och spirituell kvinna, det
kunde hvar och en se. Men att hon
ännu ägde något kvar omkring sig af
dessa behags gloria var icke så
allmänt erkändt.
Kanske hade man kunnat se det,
om hon varit elegant klädd och hållit
öppen taffel för stadens societet, men
som hon numera aldrig förekom annat
än i en enkel, svart, icke allt för ny
ylleklädning och aldrig umgicks med
någon annan än sina välgörare och
välgörarinnor, så var det icke så godt
att upptäcka denna gloria. Det var
så mycket annat man kom att tänka
på när man såg henne hos sig.
Den ena undrade om matvarorna
man skänkt henne räckte ännu. Den
andra hade ingen ro förr än det var
utforskadt om vedmåttet man skickat
till henne varit drygt och bra, och den
tredje funderade på om hon betalt
kvartalshyran med de sista tiorna man
förärat henne.
Lång och litet böjd af ålder, men
fortfarande smidig och smärt gick den
gamla damen omkring och läste alla
dessa tankar med sina lifliga, bruna
ögon, som sjunkit djupt in i den böjda
näsans skydd, men som alltjämt kunde
glöda och glimma. Hon läste fermt
och bra, ty hon hade börjat förstå
dessa ansiktens språk alltifrån den dagen,
då hennes lyckas sol sjönk och hennes
lif blef armt och tomt. Och skarpa
sting gåfvo de henne dessa vänliga
ögon och läppar, och hennes tunga
trängtade efter att få ge svar. Men
hon fann intet annat än att skämta
och le för att därigenom visa hur
oberörd hon var.
Och hon eggade upp sig till en
sådan liflighet att hon ryckte folk ur
deras dåsighet. Damerna skrattade och
herrarne voro med på hennes skämt,
ty om de också icke till fullo
uppskattade dess kvickhet, så njöto de
likväl af det stänk skabrösitet,
hvarmed hon icke drog sig för att blanda
det, eftersom hon visste att blaserade
gommar behöfde starka kryddor. Och
hennes öron funno sig väl af
skratt-salfvorna och hennes ögon af den
allmänna uppmärksamheten, och hon tänkte
helt stolt för sig själf, att bjöds hon
på den lekamliga trakteringen, så var
det hon som bestod den andliga.
Men så kom alltid malörten. Värden
gäspade midt i ett gapskratt och gick
bort och satte sig att läsa en tidning,
och när hans fru efter ett ögonblick
gick till honom, hviskade de sakta
med hvarann. Orden hördes icke, men
de flögo kring rummet lika ljudligt
för det. Och det lät som om det sagts
helt högt:
— Ja, stackars Gabriella, hon kan
vara lustig nog för en stund, men hon
blir allt bra tröttsam i längden.
Och så blef det tomt kring Gabriella,
ty äfven de öfriga lämnade henne snart.
De kunde väl icke ha den oartigheten
att visa sig vara af annan mening än
sitt värdfolk.
Då sjönk hon ihop där hon satt,
trött och dubbelt så gammal som nyss.
Tankame vandrade sina egna vägar,
och hon såg sig åter ung och vacker,
härskarinna i ett luxuöst hem och
ströende ut pängar med fulla händer.
Då hade minsann ingen vågat gäspa i
hennes närvaro. Då hade det ansetts
som en grace att få tala med henne,
en lycka om hon skänkte ett
småleende. Då hade man lyssnat till
hennes minsta ord och ansträngt sig för
att ge ett passande svar. Det hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
