Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Tredje opponentens ring. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hår och tyckte själf, när hon tittade
sig i spegeln, att hon såg ut som en
rätt nobel gammal dam.
Då ångbåten lade till vid bryggan,
stod han bland de öfriga på stranden.
Hon kände genast igen honom efter
porträtt, och när hon kommit i land
och stod bredvid honom döko dunkla
minnen upp för hvart tonfall i hans
röst, för hvart ögonkast han gaf, för
hvarje hans rörelse och min.
Han var lik sig själf som barn men
också andra. Gamla kära vänner
talade genom hans mun, välbekanta
ansikten tittade fram genom hans. Hon
såg hans fars, den chevalereske
kaval-jerns med de blixtrande, bruna ögonen.
Hon såg hans farfars, den gamle
skälm-aktige skämtaren. Hon såg hans
morbrors, hennes egen mans, med det
varma skimret i blicken och det Ömma
leendet. Hela hennes förflutna med
dess glans och prakt strålade glimtvis
mot henne. Och hon fick honom på
en gång så kär, denne unge man,
som hon alls icke kände, så kär som
hon icke haft någon på många, långa år.
Men på samma gång som det
förflutna fick lif för henne, meddelade
sig detta lif åt henne själf. Hennes
ögon lyste. Hennes skratt blef lätt,
hennes tal smidigt och spirituellt. Hon
skämtade, berättade och kastade fram
infall på sitt gamla, fängslande sätt.
Och så skedde det underverket, att
den unge doktorn, hedersgästen, som
alla ville rå om, rätt ofta höll sig vid
hennes sida. Han hörde på och
skämtade med så friskt, som om hennes
sällskap varit honom värkligt
angenämt.
De andra blefvo först otåliga och
sedan förargade. De kunde icke
bebegripa hur det kom sig och räknade
snart ut att alltsammans var Gabriellas
fel. Med sin vanliga efterhängsenhet
lät hon honom förstås icke vara i fred.
Värst uppbragta vore emellertid
dottern i huset och hennes gästande
väninna, båda vackra och älskvärda unga
damer, som haft mycket roligt
tillsammans med doktorn innan den gamla
frun kom. De ansågo att det helt
enkelt var ett rån ifrån dem att lägga
beslag på honom på det där sättet,
och när han ännu en god stund efter
middagen stod och pratade med fru
Norelius, hållande sin halftömda
kaffekopp i handen, gick hans unga kusin
resolut fram till honom.
— Du är då inte mycket sällskaplig,
Harald — sade hon.
Fru Norelius såg på henne med ett
ironiskt litet leende.
— Tycker du inte det, lilla Hertha
— frågade hon, innan doktorn hann
svara. — Jag tycker tvärtom att han
är ovanligt underhållande. Men du
har kanske inte lärt känna honom från
hans bästa sida?
Hertha svängde sig vred om på
klacken och gick. Och så fingo de
vara i fred en stund till. Men länge
dröjde det icke, förrän en ny person
kom för att frälsa den unge doktorn.
Det var värden själf.
Han slog Harald på axeln och drog
honom med sig.
— Kom — sade han — vi har
cigarrer och whisky nere i bersån.
Och under vägen dit tillade han:
— Jag fick lof att befria dig ifrån
gumman. Hon hänger ju sig på dig
som en kardborre.
— Tant Gabriella? Men hon är
värkligen rolig att prata med. Ett
styft fruntimmer 1
Värden skrattade.
— Ja, ja, teatralisk har hon alltid
varit. I början slår hon an, men i
längden blir hon svår. Gud bevare
en för gamla pratsjuka kvinnfolk 1
Harald satt en stund hos herrame
i bersån och följde sedan flickorna,
som med härskarrätt kommo och förde
bort honom. Han försökte icke längre
att närma sig tant Gabriella, om hon
också fanns i närheten, ty lusten att
konversera med henne hade alldeles
försvunnit. Liksom de flesta dödliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
