Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Wessman. Ur en historia om en sjö. Af Karl Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är att han sitter där i aktern midt
framför mig.
Jag hajar till, men kommer
öfver-ens med mig själf att inte visa mig
ängslig.
— Goddag, hvar kommer du
ifrån? säger jag och möter hans
blick.
— Därnerifrån, svarar han och
nickar mot djupet. Skulle bara
hjälpa dig hem — det blir vildt
väder till natten.
— Kan du hjälpa folk, du? säger
jag. Jag trodde annars ditt yrke var att
ta lifvet af oss landkrabbor.
— Bara en om året, bara en om
året! svarar han och småskrattar så
att hans spetsiga gäddtänder lysa
fram. Jag har redan fått en i år,
sä du kan vara lugn, gosse lilla.
Ja, jag är nog tämligen lugn; jag
har till och med mod att förehålla
den gamle hans grymma mordlust.
Då blir han allvarsam igen och
får liksom en blå glimt af tungsinne
i de färglösa ögonen.
— Bara en om året, upprepar
han — är det för mycket betaidt,
för att j&g skänker er mitt klara
vatten och mina silfverfiskar, för att
jag ger er svalkande bad och grön
och vacker is, för att jag tjänar er
året om och bär er och era vägar
— era skutor och båtar och
timmerflottar, era slädar och malmforor
och kolryssar! Det är icke för
mycket; det är tvärtom en dålig lön.
Jag hade just ingenting att
invända; vi sutto tysta, i tankar; jag
glömde rodden, men båten skar
likväl snabbt genom vågorna, hvilka
skummade allt högre och hvitare.
— Det är en sak som jag inte
kan bli klok på, sade jag slutligen.
Hvad gör du med dem — dem som
bli kvar?
Gubben gaf mig en underlig blick,
halft sorgsen, lialft elak. Han
mumlade något i skägget, det lät som:
du får väl se själf ... men i samma
ögonblick stötte båten mot land,
jag vände mig häftigt om, och när
jag åter såg mot aktern var han
borta. Jag såg endast den upprörda,
fräsande sjön, men den tycktes mig
lik en väldig jätte svept i trasor,
med böljande grått hår och skägg,
där den låg och vred sig mellan dc
svartgröna bärgåsarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
