Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Wessman. Ur en historia om en sjö. Af Karl Erik Forsslund - Hafsskum. Af Hugo Henriques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och blåst; men om natten komma
snön och frosten framsmygande igen
och väcka honom och ge honom
nya krafter; isen hårdnar och
strändernas vakar och hål frysa åter till.
Det är en långvarig och
hårdnackad strid. Man förstår att det
måste vara tungt och långsamt för
dem därnere i djupen; man kan
höra suckar och knotande mummel
ibland genom isen. Och på
stränderna stå människorna och längta,
efter blad och blommor, efter mjukt
gräs att sträcka ut sig i och öppet
blått vatten att tumla sig rena och
friska i.
Nå, det kommer — det börjar
längst in i vikarne, kring
mynnin-garne af diken och bäckar som
komma rullande utför höjderna och
handlöst kasta sig på hufvudet i sjön
sä isen brister och drar sig undan.
Då visar sig en vacker dag den
första isgäddan — det är den gamle
i djupet som skickat henne att se
efter, hur långt befrielseverket
hunnit. Hon dyker upp bland de
söndertrasade isbitarne vid stranden,
det bubblar och skummar om henne,
isbitarne slungas af och an och klinga
och rassla, och så försvinner hon
åter under istaket.
Och nu skrider verket lugnt framåt.
Isen skiftar farg, blir silfvergrå först
och slutligen gråsvart som järn. Och
man hör hur han smälter; det låter
som kräftor i en korg, det krälar
och kraflar; det är solstrålame som
tära och fräta och gnaga likt en hop
osynliga röda råttor.
När de gnagt en tid — ett litet
stycke om dan, långsamt men säkert,
— få de ändtligen en klar middagsstund
en handräckning af en lindrig blåst.
Så ja, bort med sig nu, säger han
och makar sakta och mildt hela
isflaket ut från stränderna — det
flyter bort stilla och tyst, och
därute slå hål och sprickor upp, allt
större och vidare.
Sjön sköljer, sjön sköljer! ropa
människorna till hvarann och äro
glada. På en half dag är det gjordt
— man vet inte ens hvart isen tagit
vägen, så spårlöst och hastigt är
den försvunnen.
Blått, klart vatten öfverallt! Och
därute, mellan Sollen och
Bockhol-men, ligger något underligt stort
och simmar, liksom en ofantlig
silfver-orm som vältrar sig med välbehag
i vågorna och skimrar och glittrar i
solskenet.
HAFSSKUM.
Zephyr blåser stormgalopp,
och i vildaste lopp
vågorna dansa,
med solguld sig kransa.
Det sprutar smaragd och safir,
där väfves ett gnistrande skir
af pärlemorfärg
öfver skiftande bärg . . .
Så födde vågorna Venus.
Hugo Henriqucs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
