Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Femte boken. Rättvisans hand - Sjuttonde kapitlet. Sanningens yra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Er far sade, att han önskar se mig i
dag,» säger han med en blick på
George för att pointera denna vink.
Men Laura infaller: »Ja, dag efter
dag, allt sedan sitt tillfrisknande, har
Blanche frågat: »När får jag se sefior
Ortiz?»
»Så vänligt 1 Dios mio, så vänligt!»
ropar Ignacio med lika förtjust röst
som ansikte.
»Jag tror hon önskar tacka er, för
att ni försökte rädda stackars Temples
lif, ehuru Blanche inte vet, huru
tappert ni satte ert eget på spel därvid.»
»Ni gör mig för stor ära.»
Och spanioren bugar sig till jorden,
då den unga flickan fortsätter: »Men
vi ha alla en annan plikt att fullgöra;
och det är att komma min syster att
glömma minnet af denne olycklige man.
Hennes lif är för ungt för att förstöras
af ett enda grymt minne.»
»Ni är förståndig; Temple är för
visso död», bekräftar äfventyraren.
»Ja, vi ha nyss fått denna
underrättelse ytterligare bekräftad, anmärker
tidningsmannen, och vändande sig bort
intresserar han sig för en målning, då
han märker, att miss Morales har
någonting enskildt att hviska i örat på
seftor Ortiz.
Ty denna unga dam talar i låg ton
till hjälten för aftonen, hviskande:
»Mr Grayson, som förtröstat på er i
så många saker, hoppas att ni skall
hjälpa oss att komma henne att glömma
Temple.»
»Af hela mitt hjärta», hviskar Ignacio
beredvilligt. »Lita på Ortiz!» Därpå
blir hans röst ovanligt öm. »Kanske,
då tiden lagt dimma öfver hennes
minne», han ser in i Lauras sympatiska
ansikte och mumlar, »jag får själf be
om er hjälp!»
»Jag har alltid förstått era känslor
för Blanche», genmäler hennes syster.
»Och detta gör ert uppförande mot
hennes trolofvade så mycket ädlare.
När tiden kommer, så lita på Laura
Morales1 vänskap!» Hennes ögon möta
hans och hon räcker honom handen.
Kom nu med mig till växthuset,» säger
flickan lätt. »Blanche skall vara här
på ögonblicket och jag måste så
småningom förbereda henne på att se och
tacka er.»
Nu synes värkligen dagen skön och
stunden mycket gunstig mot Ignacio
Ortiz, då Laura med strålande ögon,
blickande i vänskap och beundran på
honom, för honom i half afskildhet,
åstadkommen af tropiska växter och
lysande blommor, och han säger för
sig själf: »Ändtligen står jag på
tröskeln till framgången!» hvarför han i
ett slags darrande hänryckning
tillägger : » Hon kommer!» Och hans ansikte
skiner upp, ty ehuru Ortiz älskar guld,
är Blanche Grayson nu hans enda
tanke.
Miss Morales h viskar till honom i
»Stanna här ett ögonblick. Blanche
är i nästa rum», och hon sväfvär
bort.
Och hörande det lätta fraset af
spetsar och gas, tittar Ortiz i smyg mellan
palmerna och ser en syn, som kommer
hans hjärta att klappa och hans
tropiska natur att bli het som en masugn.
Han tror sig se sin blifvande hustru —
förvärfvad genom det nedrigaste
förräderi, genom faktiskt moraliskt mord —
men dock hans egen.
Och Blanche ser ut som en brud,
ty hon är alldeles hvitklädd. Det är
just lagom negligé i denna halfva
invaliddräkt, som omsluter hennes graciösa
gestalt, för att antyda förtjusande
möten under smekmånaden mellan
bruden och hennes herre och man.
Framför allt är hon vackrare än
någonsin, ty lidandet har gjort flickan
eterisk, hennes former, ehuru något
tunnare, äro lika utsökt runda som före
hennes sjukdom, och de hvita armarae,
som glänsa under spetsame på hennes
sommartoalett, äro lika graciösa i sina
gester, som då den unga damen var
den lätthjärtade skönheten vintem
förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
