Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Stackars Backman! Situation af Fredrik Nycander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så många tankar, som jaga genom
min hjärna —. (Lyssnar). Hvem är det,
som kommer?
Hustrun.
Adolf.
Backman.
Gå du in till dig. Jag vill tala
med honom. (Hustrun går. Adolf kommer.)
Adolf.
Goddag, far. Hur står det till med
dig?
Backman.
Adolf — är det en allvarlig böjelse?
Adolf.
Du vet det. Har mor sagt —?
Backman.
Svara mig, är det allvarligt?
Adolf.
Ja, far.
Backman.
Så gud hjälpe mig, pojke 1 Att du
skulle göra mig denna sorg! — Är
ni på det klara med hvarandra?
Felas ingenting?
Adolf.
Ingenting. Bara att jag ska lämna
teatern och sätta mig på Abrahamsons
kontor.
Backman.
Och bli brackal
Adolf.
Och småningom träda in i hans
affär, kanske bli hans kompanjon. Då
får du det mycket, mycket bättre. Då
ska jag sörja för dig. Du ser sä trött
och; uttjänad ut. Du ska ta afsked af
teatern och ändtligen få hvila efter
ett långt lifs ansträngningar, som ju
varit tämligen fruktlösa.
Backman.
Säger du det också? Det är din
mor, som satt i dig det.
Adolf.
Åh, det säga alla vid teatern.
Egentligen förstår man aldrig, att du blifvit
aktör. Bakom din rygg hviskar man
saker, som jag inte vill tala om. Man
förlöjligar dig. Och jag vill inte i
en framtid bli hvad du är — en
medelmåtta.
Backman.
Gringoire!
Adolf.
Den har man glömt. Det var en
lyckträff. Men det är inte efter
lyck-träffarne, man dömer. Det är efter
verksamheten i sin helhet. Allmänna
opinionen har ingen barmhärtighet, och
den säger, att du är teatralisk och
omöjlig.
Backman.
Sonl
Adolf.
Ja, jag är din son. Jag känner mig
lika teatralisk och omöjlig som du.
när jag ska försöka. Och det är bara
du, som inbillar dig, att jag kan bli
något, därför att du älskar mig.
Backman.
Skulle jag vara blind? Nej, det är
du, som är blind. Det är du, som
sätter dig upp emot mig, du som
torterar mig och inte unnar mig någon
glädje. Om detta fortsätter, så har jag
inte långt igen. Jag känner, hur
krampen tar mig. Ni ska låta mig ha kvar
min tro, den är det enda, som håller
mig oppe.
Adolf.
Men om din tro svär emot sunda
förnuftet?
Backman.
Så ska ni låta mig ha den i alta
fall. Hör ni det! Och om du också
faller på knä och ber mig att få sluta
vid teatern, så säger jag: Nej, nej,
nej! — Du ska en dag tacka mig
och inse, att jag haft rätt.
Adolf.
Du är onaturlig.
Backman.
Då är denna »onaturlighet» naturlig
för mig.
Adolf.
Ja, far, då finns ju intet annat sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
