Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Historisk dublett. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han nu fått literis. Han gjorde härtig
Karls mycket korta roll — och med
värklig smak.
Hr örtengren har lätt att finna
uttryck för det sataniska, och så satanisk
som Göran Persson här är skildrad —
i motsats till Strindbergs »Erik XIV»,
där han är nästan god — var denna
roll en trumf på hand för hr Ö. Jag
måste beklaga honom för de långa
haranger, han hade att säga. En och
annan räckte bortåt en kvart. Men
han utförde dem med sublim uthållighet.
Jag fann intet dåligt i hr Hansons
spel (Nils Sture). Det låg i mitt tycke
vinnande ungdomlighet och friskhet
öfver honom. Att han hade att läsa
upp den långa litanian ur bönboken,
som Karin Månsdotter skickade honom
i fängelset, får ju icke skrifvas på hans
räkning.
Och så fru Holmlunds (Hansons)
Karin! Ovanligt lång. Ja. Men det
gjorde ingenting. Särskildt som
drottning tog hon sig charmant ut och var
för öfrigt hjärtegrip/inde. Hon grät
och snyftade, och publiken grät och
snyftade. Vet ni hvad, en stor del
folk vill lipa. Gråt löser ju hatet
och illviljan, som alla bära inom
sig. Och längtan att bli goda ha väl
alla längst inne. Säkert är, att denna
melodramatiska pjes, trots svagheter,
blifvit älskad och omhuldad af
publiken, särskildt damerna — och Hans
Maj:t konungen, som demonstrativt sett
den ett par gånger, medan han icke
ännu beskådat Strindbergs historiska
snillesyner.
Uppsättningen på Dramaten (kostar
5,000 kronor) tar sig särdeles väl ut,
ledd af sekreterare Grandinson, som
denna gång företräder ordinarie
regissören, hr Christiernsson(*Gurlis» pappa)
och som i och för hr Pauls pjes gjort
dekorationsstudier pä Gripsholm, af
hvilket man får se en illusorisk
interiör.
En exteriör af detta slott lämnas i
Strindbergs »Erik XIV» å Svenska
teatern. Särdeles stämningsfullt
uppsatt af hr Molander. Och hur väl
tolkad! Både hr de Wahl och hr
Svennberg spela som gudar — nej,
människor. Och högre kan man inte
komma på scenen. De Wahl är ett
riktigt under. Så som han ger den
hysteriske, olycklige kungen är det en
högtid att se på. Och hela tiden lika
konsekvent. Jag vågar inte fördjupa
mig i detaljerad skildring at hans spel,
dels därför att jag inte kan det, dds
därför att, om jag kunde det, jag
skulle göra honom högfärdig. Och
jag tycker mest om, att ingen blir
högfärdig. Men ett är visst: stora
utvecklingsmöjligheter hvila ännu hos
denna mångsidiga, oberäkneliga
begåf-ning.
Med öfverlägsen ironi speltes Göran
Persson af hr Svennberg, enligt samma
anläggning som i »Gustaf Vasa», men
med pietetsfullt rumgifvande åt allt det
goda, som ’ i den nya pjesen af förf.
tillägges figuren. Göran kommer
nämligen under kärlekens inflytande —
men när detta tar slut, far dämonen i
honom igen. Strindbergs Göran är
en hymn åt de goda makterna och
om möjligt intressantare än själfve
konungen, på hvilken förf. kastat sin
fantasis faschinerande sken. Hela
dramat är en mardröm, en vild jagt af
lidelser och svaghet, ett brottande med
mörksens andar, ett irrande i
trånader-nas natt, ett hufvudstupa ramlande i
smärtornas afgrund. Ödets ansikte
grinar öfver denna saga om den jordiska
maktens vanmakt. En sådan skakning
har jag aldrig kännt på teatern, om
icke inför Hauptmanns »Väfvarne».
Dramat tunnas visserligen något ut mot
slutet, pulsarne slå där mattare, sedan
de länge dunkat som hammare, men
detta nödvändiggöres delvis af
handlingen, som allt mer och mer i målande
diminuendo sviktar och dör bort. . .
Liksom »Gustaf Vasa» är detta
stycke rapsodiskt skrifvet — Strindberg
har inte värst stor aktning för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
