Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lagt sig på närmaste tufva med
hufvudet under en dvärgbjörkbuske,
förrän hon sof som ett godt barn.
Huru länge hon sofvit visste hon
inte, när hon på en gång vaknade
af ett skarpt ljud — nästan som ett
skri. Hon blef klarvaken med ens
och sprang upp.
— Hvar var hon . . . Och hvar
fanns far och Petter? —
Hon gnuggade ögonen och såg
åt alla håll. — Det var bestämdt
länge sedan de gingo — och hon
kände en obestämd, smygande oro
öfver att vara ensam.
— Tänk om de inte skulle komma
tillbaka! . . . Den tanken tordes hon
inte tänka riktigt färdig.
— Och far som hade matsäcken
i rockfickan! —
— . i.h hvad hon började bli
hungrig! Det riktigt sved under bröstet.
Hennes lilla korg låg upp och
nedvänd vid gärdesgården. Hon kom
nu ihåg blåbären och gick med
korgen längs efter skogskanten för
att noppa. Men de voro alldeles
förstörda af frosten, och lika illa var
det med hjortronen. Lingonen voro
blott halfmogna ännu. Vidt
omkring vågade hon inte häller gå för
att ej komma bort från mötesplatsen.
— Tänk om ... ja, tänk om . ..
hu! Nu hördes det där ljudet igen,
som hon vaknade af. Hon släppte
korgen och såg med förfärade ögon
rundt omkring. Inifrån skogen kom
det alldeles säkert — men hon såg
ingenting. Det lät som en tung
suck — långt därinifrån, där
gra-narne stodo i ett tätt snår, och nu
kom hon just ihåg, huru Petter på
ditvägen h^de talat om för far, att
både älg och björn hade varit
syn-liga här i trakten.
— Herre Jesses, tänk om det stod
en björn där bakom gransnåret och
såg på henne. Sara kände huru
kallsvetten pärlade i pannan, och
hon tyckte sig nästan halfdöd af
ångest.
— Hvad skulle far och Petter
säga, ifall de funno henne
ihjälrif-ven af björn — om han då ens
lämnade någon bit kvar. — Vid den
tanken drog hon hastigt af sig
tröjan och smög ljudlöst till
gärdesgården, där hon hängde upp den
på den högsta stör hon såg. — De
skulle i alla fall finna ett spår efter
henne.— Nu prasslade det äter och
knäppte så konstigt i buskarne därinne.
— Ja, det var björn. — Gud vare
min själ nådig! — Par, far! — skrek
hon så högt hon orkade, och så
sprang hon utåt myren.
Det kom för henne, att hon
någon gäng hört, huru svårt tunga och
stora djur ha att reda sig ute på
sådana ställen, och hon sprang och
snafvade, tills hon på ett ställe sjönk
ned till knäet. Dä vågade hon inte
längre ut. Nästan från vettet af
fasa öfver att hafva en säker död
framför och en bakom sig, stannade
hon och vände litet på hufvudet —
så pass att hon kunde se, huru långt
försprång hon fått.
— Nej, men . .. det var ju ingen
björn! — Det fanns inte ett lif i
närheten mer än hon själf. —
Nu drog hon åt sig andan och
blef litet lugnare. — Det var inte
björn ändå — gudskelof! —
Hon gick tillbaks till
gärdesgården och såg så långt hon kunde in
mellan trädstammarne. — Nej,
ingenting kunde hon upptäcka, men
det säg mörkt och otäckt ut
därinne, och någonting underligt var
det likväl omkring henne, men hvar
det var eller hvad det var — det
visste hon inte. Och så kom den
där tanken öfver henne igen, att
hon skulle bli lämnad här — och
då — hvad skulle det då bli.
Solen hade nu börjat sjunka, och
ute på myren blefvo skuggorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
