Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
karossen» ingaf mig stor aktning för
Bentzonich. Och hans nya pjes höjde
denna aktning. Författaren är död,
men det är inte därför jag berömmer
honom. Spelet var särdeles fängslande
af fru Lindberg och fröken Widell. Hr
Skånberg spelte bracka. Men det
passade han inte riktigt till. (Detta är
beröm).
I »Den svaga sidan» dansade man
cancan. Jag frågade min granne, hvad
det egentligen var för en teater jag
satt på. — En rangteater, sa* han.
— Hm. — Vådevillen var »vådligt
skojfrisk». Både frökname Adamsen
och Sjöberg och hrr Hagman och
Hedlund hade trängt djupt in i sina
roller. Och publiken gapskrattade, så
som den alltid vill. Jag unnar
publiken allt godt — men också den goda
smaken.
För hr Gustaf Bergströms skull
upptog Dram. teatern därefter Mosers
lustspel från Södra teatern »Den nye
bibliotekarien». Den är ju också
rolig. Utom hr Bergström, som här
under många putslustigheter sprätter
omkring i en hyperelegant skräddares
skepnad, förtjäna fröken Åhlander och
hr Wagner loford, den förra som en
spiritistisk dam, hvilken lifligt häfdar
sina andeteorier, den senare som
den ömkliga bibliotekarie figuren.
Fröken Bosse är ett litet underverk af
själfullhet. Det är synd att hon skall
behöfva gå i fars.
* * *
I början, när hr Fredrikson uppträdde
på Vasateatem i »En parisare», tycktes
han icke rätt assimilerad med sin nya
miljö. Ah, man har dock varit
direktör för »Kungl. Dramatiska teatern»
och nu spelar man hos konkurrenten!
Men i »Vi skiljas* är han redan van,
och den lätt förklarliga nervositet, som
först yppade sig, är försvunnen. Det
är en högtid att höra honom — icke
minst för de gamla minnenas skull.
Han har fått en fullt värdig
motspe-lerska i fröken Borgström, hvars
Cypri-enne tillhör det spirituellaste, jag varit
i tillfälle att se. Hon fraserar
utomordentligt distinkt, och så bra hon tar
sig ut sedan! Albert Ranfts Adhémar
är lustig, och det hela går bra. Som
efterrätt bestås en bagatell »English
spöken» (af Tristan Bernhard), där hr V.
Lundberg spelar absolut språkokunnig
tolk och blott behöfver visa sig för att
väcka skratt.
* * *
Kungl. Maj:ts nya nådiga sekel har
invigts med två revyer, »Gengångare»
å Vasateatern, »Stora sällskapet» å
Folkteatern. Bägge emanera från
Stockholmstidningens redaktion, i det hr
Emil Norlander skrifvit den ena, hrr
Algot Sandberg & Alfred Lindkvist
den andra.
Hr N. vitsar på sitt vanliga manér,
men slutar egendomligt nog i pur
tragedi, hrr S. & L. visa kuplettuddighet,
någon kompositionsförmåga och poetisk
lyftning i den vackra slutdialogen
mellan »Tiden» och »Ett tidens bam».
På Vasan lyckades revyn inte så bra
som på Folkan. Boye, det gamla
Stockholmska tidnings-kolportörs-originalet,
förekom på bägge ställena. Victor
Lundberg gjorde honom roligt. Hr
Barcklinds Karl XII utropade, när han
fick höra kvasarvalsen: »Detta skall
hädanefter blifva min musik!» Hr
Nyblom kan sjunga kupletter.
På Folkan var Fru Sandell täckelig
som Lyckans fé, som utdelade lyckans
galoscher från Kuntze, och hr
Strandberg som statsminister Boström var
nästan negerskön, mycket godmodig
och platt inte sårande.
Man gaf som förpjes Hodells
»Bostadsbrist» och sparade inte på det
bråk och oväsen, som i värkligheten
bör förekomma vid en dylik fatal
situation.
Don Diego.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
