Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klassiska partier (grefvinnan i Figaros
bröl-lop\ äfvensom de Wagnerska stora
qvinno-rollema Elsa, Elisabeth, Sieglinde och Eva.
JOHN FORSELL.
(Se sid. 11.)
Man får gå 60 år tillbaka i tiden, ända
till Julius Gunthers debut, för att finna ett
motstycke till den rätt uppseendeväckande
tilldragelsen af en svensk officer, som
lämnar sin militära bana för att bli
operasångare. Ja, kanske än längre, i det att
Giin-ther, om vi minnas rätt, endast var
underofficer. Hr Forsell har emellertid icke haft
någon anledning att ångra det steg han
tagit. Han är f. n. utan gensägelse en af
vår operainstitutions populäraste och bästa
sujetter, en konstnärlig kraft att räkna med.
Redan hans debut som Figaro i Rossinis
mästerverk var synnerligen lyckad; så
vårdad och välljudande sång af en manlig
artist hade man åtminstone inom
buffa-operan icke på rätt lång tid hört å vår
svenska operascen. Sedermera dröjde det
dock ganska länge, innan han ånyo och
då på allvar slog igenom. 1 sin bristfälliga
plastik hade han ett svårt hinder att öf
vervinna. Men hans glansfulla stämma, en
hög tenorbaryton af bestickande dunkel
klangfärg, hans samvetsgranna arbete, samt
det oförskräckta och hurtiga sätt, hvarpå
han grep sig an med äfven de mest
fordrande uppgifter, jämnade så småningom,
och för resten hastigt nog hans bana.
Hans Don Juan blef honom en stor triumf
och en än större firade han kanske genom
sitt utförande af den flygande holländarens
parti i Wagners opera. För öfrigt har han
bl. ä. uppträdt som Monostatos, Luna, grefve
Almaviva, toreadoren i Carmen, och har dess
utom utfört hufvudpartier i de nya svenska
operorna Tirfing och Valdemarsskatten.
Forsell har för sin röstutbildning att
tacka professor Giinther, och har för det
dramatiska de senare åren tillgodogjort sig
hr Elmblads undervisning. Bland de
roller han har under förberedelse nämnas
Beckmesser i Mästersångarne, Tell och
Rigoletto samt — möjligtvis — Falstaff i
Verdis opera.
bitteratur
FOLKUNGASAGAN, GUSTAF VASA,
ERIK XIV.
Det är med oblandad glädje man
åter-hälsat August Strindberg på det historiska
dramats område, där han så mästerligt i
lefvande bilder och med fasthållande af
gångna tiders fargstämning gifvit oss mer
än blott historiska data och fakta, nämligen
lifvet och människan uppfattade af ett
djupt och varmt temperament. Man
frågar hos August Strindberg mindre efter
häfden, än efter de själsstigar han vill leda
läsaren och åskådaren in på, och han har
i Folkungasagan gifvit ett konsekvent svar
på de lifliga spörsmålen. Från den
revolutionära himlastormarens modiga kamp,
från idealistens förtviflade fall ned i
kompromissens dy för oss mäster Olofs skald
med nedböjdt hufvud och något trötta steg
in på den tungsinta resignationens väg, dit
man med vemodigt intresse följer honom.
Likt en klang från skälfvande brustna
strängar ljuder till oss den mörka sägnen
om hur fädernas missgärningar straffas i
sena led, hur släktens samlade skuld blir
till hårda kraf, görande till brottets offer
just dem, som ej kunna begå brott själfva
och som därför efter »lifvets grymma lag>
måste gå under.
Konung Magnus Smek är själf utan
skuld, han är som sonen Erik säger: »Min
allt för gode fader, som intet ondt kan
göra och därför måste så mycket ondt
lida^. Han är en renhjärtad idealist, som
ser allt och alla i skenet af sin egen
oskyldighets ljus -> fastän han sitter till hakan i
falskhet och ondska^. Hans maka bedrar
honom med hans trognaste vän, hans
moder traktar efter hans krona och gör äfven
Erik till omedveten medbrottsling i sina
stämplingar. Ödet drager in honom i sitt
nät.
Det ligger något af Getsemanes kval i
den blick hvarmed Strindberg i detta ödes
drama betraktar lifvet. Och då han i kär
lek söker efter något att gifva godhetens
och oskuldens representanter finner han
ingenting annat än döden. Beatrix, detta
ljufva skära barn, som vistas midt i
ondskan, utan att hvarken se eller förstå den,
och Erik, den omedvetet skyldige, han
som ville vara ond, men icke kan, åt dessa
båda bäddar digerdöden med milda
handelen fager syskonbädd. Beatrix håller sin
»lille konungs - hand i sin, och medan de
drömma om sol som lyser öfver
silfver-fjällar och kornblå sjöar, medan de tycka
sig gå ljufligt i blomklöfver med hvarandra
och höra lärksång, upphöra deras hjärtan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
