Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AMULETTEN
eller ~*La\Peau de Chagrin», som titeln
med oöfversättlig dubbel betydelse lyder
på originalspråket hör till Balzacs tidigare
arbeten, det utkom 1831 och är det första
verk hvari han filosofiskt söker skildra det
aktuella århundradet med dess egoistiska
intressen. Hans ryktbarhét som författare
blef med denna bok stadfästadt och den
är i hög grad karaktäristisk för Balzacs
både fel och förtjänster som skriftställare.
Balzacs styrka och på samma gång
svaghet är hans vidunderliga fantasi, som verkar
fascinerande, men ofta till skada för
helhetsintrycket. I la Peau de Chagrin är
striden skarp mellan hans begär att vara
blott mänsklig historiker och romantikerns
diktarlust, som alstrat en egendomlig
blandning af mystiscism och realism.
En ung man, som från att ha fört ett
otroligt försakande lif hemfallit till ett lika
otroligt utsväfvande, står på gränsen till
själfmord, men räddas därifrån af en
gammal jude, af mystisk halt. Denne Ahasverus
eller snarare Asmodeus skänker honom ett
Öfvematurligt åsneskinn, hvilket likt
Alladins lampa besitter den egenskapen, att
till-fredställa sin ägares alla önskningar, men
till ett dyrt pris, förlusten af lif och hälsa.
För hvarje uttalad önskan krymper skinnet
och Raphaels, hjältens, lifslängd minskas.
Till följd häraf blir denne lika rädd om
sitt eget som om åsneskinnet, men då han
trots all vaksamhet ej kan hindra sig från
att uttala en eller annan önskan, går han
i en något uttänjd dödskamp sin förintelse
till möte. Som karaktär och typ är
Ra-phael en oklar och ej mycket
intresseväckande personlighet, filosofiskt och
symbolistiskt taget blir han antagligare och
sinnebilden af önskningarna som tära
människans lifstråd är om äfven fantastiskt,
dock träffande framställd. Skarp och
konsekvent är teckningen af den hjärtekalla,
men efter beundran hungrande Fedora.
>La peau de chagrin* hör i det stora hela
ej till Balzacs främsta arbeten, det kan på
långt när ej mäta sig med »Pére Goriot»,
»Eugenie Grandét», »La femme de trente
ans» och »Les parents pauvres», hans sista
och i mycket bästa verk. Och dock,
granskar man den mänskliga komedin i stort,
kan man ej värja sig för att vid sidan af
det mänskliga stundom komedin tar
öfver-hand, att med alla rika möjligheter hos sin
natur och sin enorma erkända begåfning
till trots, Balzac stundom är blott faiseur
och ej ens alltid en lyckad sådan.
Öfversättningen är omsorgsfullt gjord och
följer utan svårighet alla de filosofiska och
fantastiska sprången och slingringame i
Balzacs öfverlastade språk. Endast på ett
par ställen har öfversättarinnan fallit för
frestelsen att vilja bilda nya svenska ord.
Frånsedt denna lilla anmärkning har hon
till fullo lyckats i sitt visst ej lätta och en
intim kännedom af franska språket
fordrande värf. (C. & E. Gemandt. Kr. 3:)
Trist an.
DROTTNING GÅSFOT
af Anatole France är måhända den bok,
som blifvit mest uppmärksammad af alla,
som utkommit under höstens lopp, och inte
ofta egnar kritiken ett litterärt alster
amplare loford. Och »La rötisserie de la reine
Pédanque», som bokens franska titel lyder,
är värkligen en originel bok.
Anatole France har mer än en gång
jämnförts med Voltaire, båda äro starka i den
satiriska humorn (en ren humor utan satir
tycks ej höra hemma hos de romanska
folken), men en väsendtlig skillnad existerar
dock mellan den store upplysningsfilosofen
från det gångna århundradet och vår tids
store upplösningsfilosof, om vi så få kalla
honom. Ty hur frigjord än Voltaire var,
något positivt fasthöll han: »Om ingen Gud
finns, måste vi skapa oss en».
Icke så Anatole France; för honom är
både Gud och Satan, godt och ondt, rätt
och orätt, idel irrbloss. Och nog får man
väl ändå fasthålla gradskillnad, om man
ock lämnar artskillnaden åt sitt värde. De
flesta af Anatole France’ föregående
arbeten ha genomandats af ett slags
sensualistisk mystik; i Drottning Gåsfot låter
författaren mystiken fara, men han fasthåller
så intensivt sensualismen, att man
knappast skulle förlåta honom att han är så
»vågad», om han inte vore så gnistrande
kvick. Boken är ett lysande, sprakande
tankefyrverkeri, som gjuter löjets skimmer
öfver tillvarons små intigheter. Man kan
ej förarga sig öfver författarens lättsinne,
han narrar läsaren att skratta och det
riktigt hjärtligt ändå; han är en trollkarl, hvars
specialitet är att förvända synen på folk.
Det är dock ingen anledning att befara,
att författarens idéer skola omfattas annat
än teoretiskt af en större allmänhet, ty vår
praktiska tid inser, att det skulle medföra
samhällets såväl som individens undergång.
En del kritici ha påstått, att det varit
öfverflödigt att öfversätta boken, emedan
den publik, som kan sentera boken, också
kan läsa den på originalspråket. Men man
måste betänka, att France’ franska är minst
lika svår som Daudet’s och att verkligen
öfversättningen har raison d’étrc bevisas
bäst af det faktum, att boken föga låtit tala
om sig hos oss, innan den utkom på vårt
språk. (C. & E. Gemandt. 3 kr.)
5. //-/.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
