Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyckligt debuterade som
orkesterdirigent. Denna nya konsertorkester, som
visade sig med heder kunna bestå
äf-ven rätt svåra prof, bör välkomnas i
all synnerhet om den visar sig
angelägen att framföra nyheter. Vi äro i
detta afseende rätt efterblifna, och
äf-ven om en del af de namn, som på
senaste tiden väckt mest uppseende,
såsom Bruckner och Strauss, nu i
vinter skola presenteras på våra
symfoni-konserter, så fins det dock ännu
mycket härvidlag att göra, innan vi kunna
anses vara au niveau med vår tid. Äfven
bland äldre saker finns det åtskilligt,
halft bortglömdt, som det lönar sig att
framföra, det visade bäst
inlednings-numret å denna konsert, en
konsert-ouverture af Norman, snart 50 år
gammal, men frisk på samma gång
som präglad af moget mästerskap, det
kanske noblaste numret å hela
konserten. Med nöje hördes äfven
Svendsens öfverdådigt sprudlande
»Klinstler-Kamavab, där italienska och norska
folkvisor spelas upp mot hvarandra i
det brokiga karnevals-glammet. En
annan nyhet var Kajanus’ finska
rhap-sodi, åter en annan en ballad af
Sjögren »Der Gräfin Fluch» —
tillkommen 1885, alltså en gammal novitet —
försedd med orkesterdrägt af Tor Aulin,
som i öfverdrifvet nit målat en
snölavins alla fasor med sådan realism, att
de stackars åhörame nästan kände sig
urståndsatta att njuta af det öfriga,
hvarpå programmet hade att bjuda.
Detta var bl. a. sånger af
Peterson-Berger och Stenhammar med orkester,
sjungna af fru Dagmar Möller. I en
violinkonsert af Gade presenterade sig
en ung violinist, hr Magnus Ahlberg,
ganska fördelaktigt. Vacker ton och
redan rätt säker teknik; ännu fattas
dock mognad i uppfattningen. Öfriga
konsertgifvare ha varit altsångerskan
fru Davida Afzelius, alltjämt i
framåt-gående — man lär snart få höra henne
på Operan som Amneris — och en
amerikansk harpist, miss Martin, med
betydligt mer skönhet än musikalisk
talang, men som åtföljdes af en
be-gåfvad violinist, en ryss vid namn
Be-sekirski, med eldigt föredrag och
smältande ton, samt af ett tyskt sångarpar
Dulong med ganska goda och skolade
röster. Det hela var en betydligt
brokig konsert, och damernas
framträdande sqvallrade nästan om, att de
icke voro alldeles utan erfarenhet af
ett uppträdande å tribunen. I ett
finare café chantant skulle också hela
sällskapet ha presenterat sig med mer
fördel än nu i konsertsalen.
Från Operan är föga att förtälja.
Hr Stenhammar har debuterat som
kapellmästare i Aida, i det hela med
framgång. Man märker, att han vet,
hvad han vill, och har kraft att göra
sig åtlydd. Vissa af scenerna voro nu
bättre utarbetade än förr; särskildt
gjordes slutscenen med präktig stegring.
I det hela torde operan i hr
Stenhammar ha förvärfvat en god kraft. Fru
Östberg sjunger Aida glänsande, fru
Jungstedt gör sin stora scen mycket
dramatiskt, hr Lundqvist är ännu en
till röst och figur väldig Amonasro;
hr Söderman gör detta parti med
mera smidighet och dramatisk
karaktär, hr Forsells Amonasro har jag ej
sett. Som Radamés alternera hrr
Öd-mann och Bratborst, hvilka bägge ha
sina förtjänster.
Hr Forsell har uppträdt som Tell
och gjort intryck förnämligast genom
sin härligt klingande stämma. Att han
genast skall vara alla de många partier,
i hvilka han uppträder, vuxen, kan man
knappast begära. Som Tell skall han
helt visst en dag göra än större verkan
än han nu förstår. Genomgående
förträfflig var han som Miller i
Numberger-dockan, af hvilken lilla nätta
buflfa-opera nyligen gifvits en repris med
fröken Fernqvist som dockan, hvars
vokaliser passade henne rätt bra, men
där hon afgjordt röjde för litet
temperament. Hr .Elmblad framstälde den
beskedlige Cornelius som en hel hex-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
