Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Borwick har gjort sina studier i Tyskland,
hos Clara Schumann i Frankfurt a. M.,
och det är henne han förmodligen har att
tacka för sin glatta, afpoleradt eleganta
teknik, sitt något sirliga spelsätt, i hvilket
afseende han påminner om Margaretha
Stern, äfven hon elev af Clara Schumann.
Genom arten af sin teknik har Borwick
föranledts att välja till specialitet rococons,
1700-talets s’irliga pianokomponister
Scar-latti, Leo m. fl. kulminerande i Mozart, för
utförandet af hvilkens musik Borwick röjer
en afgjord talang. Vid sitt senaste besök
gjorde han sig äfven bemärkt genom sitt
biträde å Griegs konserter.
Vår bild framställer honom tillsammans
med vår egen pianist, Wilh. Stenhammar,
som just äger, hvad Borwick saknar, den
stormande kraften. Herr Stenhammar är,
såsom bekant, äfven verksam som
tonsättare och dirigent. Hans porträtt med
åtföljande text var infördt i förra årgången.
Filippo.
PÅ POPULÄR KONSERT I
HELSINGFORS.
En stockholmare går på konsert för att
kritisera, en helsingforsare för att njuta. I
Helsingfors är klassisk musik ett stycke af
det dagliga bröd, som erfordras för att
uppehålla lifv^t, och i Helsingfors bjudas
oftare vår Karl Mikaels toner än i vår stad,
där de först sprungo fram.
Betecknande för den stora musikkult,
som här existerar, äro, mer än annat de
populära konserterna. Tre kvällar i veckan
svänger mäster Kajanus sin taktpinne, och
tre kvällar i veckan samlas de allvarsamma
helsingforsarne i Societetshusets konsertsal,
där de sitta framför en tekopp, och medan
familjefadern lutad baklänges mot
stolskarmen drager sina bloss på papyrossen,
sitta de alla som försjunkna i lyssnande
och med de allvarsamma blickame riktade
mot Kajanus långa och smala rygg. När
så till sist de nationela melodierna brusa
fram, - Bjömeborgame >Finska rytteriet»
och Vasa , då blir det lif i allas ansikten,
applåderna smattra och ingen vill gå; gång
på gång måste åter Kajanus fram med sina
gossar, oftast för att utföra »Vårt Land»,
hvilken orkestern utför stående — liksom
publiken. Det är denna Kajani clitorkester,
som finnarne ä tout prix önska låta Europa
höra i Paris för att där utföra endast finsk
musik. Den celebra finska sångerskan
Aina Ackté har, i händelse detta kunde
genomdrifvas, lofvat medverka vid dessa
konserter. Förslaget måtte emellertid hafva
kommit väl sent på tal, ty orkestern hade
redan tagit engagement för sommaren på
annat håll. Det befanns sålunda att kost-
naderna för det hela skulle komma att
belöpa sig till ungefär sjuttio tusen mark.
Också detta vill man arrangera; man
hoppas nämligen, att ehuru senaten funnit sig
förhindrad anslå offentliga medel till saken,
torde dock hela denna summa komma att
af enskilda fosterlands- och musikvänner
sammanskjutas. Femtio tusen kronor för
att några qvällar låta utlandet lyssna till
finska toner! Det vill en ungdomlig
entusiasm till en dylik uppoffring hos ett så
litet folk.
* * *
Härom kvällen var jag med ett litet
sällskap Helsingforsare på populär konsert.
Det var inte en af Kajanus vanliga, utan
denna gång gafs konserten af finska
gardets musikkår. De sutto där äNa i sina
blåa, klädsamma uniformer och med gula
musikantsnören på axlarne, och hade inte
anföraren, där han, liten, svartmuskig och
med elektriserande rörelser, stod på sin
upphöjning, varit klädd i ryska, vida
pantalonger och blanklädershalfstöflar utan
sporrar, skulle man hafva trott att orkestern
burit svensk tränguniform.
De blåste endast hvita
messingsinstrumenter, inga andra instrumenter — med
undantag af trummor — förekommo •. Så
sällsynt mjukt var deras spel, så
beher-skade alla nyanser, att ehuru salen är
tämligen liten, verkade den mycket stora
orkesterns spel på intet vis bullrande.
Det förvånade mig, att anföraren, som
har det något egendomliga namnet Apostol
hade ett så syndländskt utseende. Jag hade
icke sett honom förut, han har nämligen i
dagame blifvit utnämnd till sin befattning
efter den gamle Leander, som i höstas
dog, och hvilkens betydelse för den finska
musiken nog äfven framhölls i hans
svenska nekrologer. Det var direktör Apostols
första framträdande inför
Helsingfbrs-publiken.
En af sällskapet, en högre officer, som
just med finska gardesbataljonen deltagit i
rysk-turkiska kriget, berättade då den unge
musikanförarens historia.
En dag under rysk-turlriska kriget,
medan gardesbataljonen befann sig
någonstans i Bulgarien, hade en liten gråtande
bulgargosse kommit och sällat sig till några
af manskapet. Byn där han bodde, hade
blifvit bränd af turkame, han visste inte
* Den omständigheten att Finska gardets
skarpskyttebataljon eger rättighet att föra
trummor i sin musikkår, är något egendomligt.
Ingen annan skarpskyttebataljon i hela ryska
armén eger nämligen detta prerogativ, hvilket
endast vid ett tillfälle föranledts på särskild
käjserlig befallning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
