Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ankungen, alltsedan han vägrade
uppträda som Sancte Per och råkade i
offentlig dispyt med sin direktör, den
välaktade hr Ranft. Trätan har för
länge sedan slutat i spalterna, och
hotet från ömse sidor, att saken skulle
dras inför rättegång, har åtminstone för
oinvigda öron tystnat. Kanske ha
her-rarne bakom kulisserna tryckt
hvarandras händer och hr Hillberg t. o. m.
tryckt den vederbörliga summan i hr
Ranfts för att gälda sitt kontraktsbrott,
säkert är att skådespelaren börjat
uppträda igen. Antagligen för att återvinna
publiks och kritiks fulla gunst kreerade
han två roller i »En skugga», kardinal
Azzolino och gref Vanini. Man hade
ju fått den föreställningen, att han var
maklig af sig 1 Men det måhända
väntade upptagandet i nådens sköte
ute-blef. Kritiken visade sig inte
entusiastisk. När den fått litet agg till en
person, går det inte så lätt öfyer. Det
är ju inte alltid den skiljer på sak och
person — vore det så, vore kritiken
idealisk, och det är den inte. Men
den är högst moralisk. Att hr
Hillberg som konstnär fått lida litet för
sin handling som människa är alltför
troligt, i synnerhet som det var
tydligt för alla opartiska, att han gjorde
de bägge figurerna i hr Michaelsons
pjäs, en ung, en gammal, med värkligt
fin gränsdragning och så mycken
ka-raktäristik, som förf:s teckning tillåter.
Bland öfriga vill jag påpeka hr
Olsson som »bravon», hvilken, injagad
från gatan, kastar sig för Kristinas
fotter, talar om, hur han dragit dolken
för henne och därför eftersatts af de
påfliga sbirrerna. Det var frisk
naturalism, natur, en rensande fläkt i
pjäsens förnäma luft.
Sist vill jag nämna hr Eliasons
succés som Ludvig XVIII i »Colinette*
(af G. Lenötre och G. Martin;.
Komedien har gjort stor lycka på Odéon i
Paris och behandlar en anekdot om
hur den gamle giktbrutne »kung
länstol» genom att visa mildhet och nåd
lyckas förvärfva det otroliga — en kyss
från en ung kvinnas läppar för sin egen
skull. Luften dynar här af
stridigheterna mellan bonapartister och
bourboner, och gamla emigranter gå
omkring och stulta, en och annan blott
ägande sina minnen och så fattig, att
han inte längre har råd till
silkesstrumpor, men går i bomull. Stycket är för
utdraget och blixtrar inte, men
intresserar, särskildt genom sista akten, som
spelar i kungens kabinett och där hr
Eliason ger en förträfflig bild af den
stackars monarken. Hr Fredriksons
emigrant närmar sig farsen, men äger
de vanliga förtjänsterna; och fröken
Gottschalk utvecklar rätt mycjret humör
som en ny madame Sans-Géne.
Don Diego.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
