- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 3 (1900) /
260

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

finns, ställd som motsats till de andra,
och han belönas naturligtvis med »det
goda partiet», trots ett par intriganta
damers försök att kasta den unga
oskyldiga flickan i armarne på hvar sin
snygge »framtidsman». En gammal
gemytlig president spelar därvid det
alla trådar ledande ödet. Pjesen är
full af giftigheter, det är något frankt
och ledigt i konversationen, ett visst
kyligt behag. Slutet mattar af,
upplösningen gissas väl mycket i förväg,
men fastän pjesen behandlar de
banalaste ämnen, kan man inte med skäl
säga, att den är banal.

Spelet var inte märkvärdigt, det
saknades i somliga scener lif och lust i
replikeringen. Skulle jag vilja framhålla
några af de uppträdande, vore det
fruar Fahlman och Dorsch, fröken
Sjöberg och hr Ekelund.

Till lever de rideau hade valts »Två
mödrar» af Nanna Wallensteen. Detta
proverb verkade olyckligt sentimentalt
och långt. Fröken Klefberg spelte den
äldre modern med känsla.

Nu till den kvickaste af alla pjeser, jag
sett i vinter — Jules Lemaitres » Flipote».

Det är en teckning af parisiskt
teater-lif, blaseradt, genomfördärfvadt, och
svenska skådespelare ha försäkrat mig, att så
icke alls är förhållandet här hemma —
hvilket jag så gärna vill tro. Hr
Fred-rikson spelar med vana teaterdirektör
och hr Albert Ranft en skådespelare,
som på grund af sin dumhet gör lycka
hos publiken. Jag vill ej påstå, att hr
Ranft lyckades dupera den värkliga
publiken, han slog väl mycket öfver i
fars. Roliga pointer hade han förstås
som alltid.

Den, som tog priset, var fröken
Borgström, hvars själfulla, kvicka
åter-gifvande af en ung, något så när
hederlig aktris med rätta fått eloger i pressen.
Hon hör på det närmaste ihop med
modern fransk komedi, och det är utan
tvifvel för att på Dramaten bringa
denna konstart till möjligaste höjd som
hr Personne engagerat den pikanta skå-

despelerskan för nästa år. Hvad tänkte
Ranft på, som lät henne glida ifrån sig?

Lemaitres pjes, delikat från början
till slut — särskild t var andra akten
fin och stämningsfull med sin
klädlogeinteriör — visade sig vara för parisiskt
blott och bar för att behaga våra ännu
icke alldeles moraliskt dekaderade
stockholmare. Slutakten, däSr hjältinnan,
som tröttnat på sin man, den dumme,
inbilske aktören, skiljes från honom
och, om äfven med litet tvekan, blir
en flintskallig gammal barons
älskarinna — hvilket förhållande på det
ifri-gaste understödes af en hittills som
sedlig ansedd tant till den förtjusande
sujetten — denna akt väckte litet
misshag, och när man lämnade teatern,
kunde man förstå, att pjesen inte skulle
bli särskildt favoriserad af publiken,
detta trots sin utsökta psykologi och
förträffliga öfversättning.

Till förpjes var annonserad »Lilla
frun är borta» af hr Algot Sandberg
i Stockholms-tidningen. Man hade
börjat stycket, fru Lambert spelade
drastiskt en idiotisk piga, som komiskt
varierade sina enformiga »jo då» och
»nä då», då plötsligt hr Nyblom, den
äkta mannen, öfverfölls af ett
illa-mående, trasslade in sina repliker,
kämpade med sig själf, men måste
skynda-bakom kulisserna, där han svimmade
af. Pjesen fick atbrytas. Den unge
skådespelaren, som på sista året börjat
gå framåt, blef af läkare rådd att andas
Norrlandsluft för att återställas från en
ganska svår nevrasteni.

Framför mig ligger en affisch.
»Guld-grufvan» står där — lustspel i 3 akter
af Carl Laufs & Wilh. Jacoby. öfver
står med blyerts: Generalfjasko!
Pjesen gick två eller tre gånger, och jag
kan icke tycka annat än synd om hr
Eliason och de andra, som måste rabbla
upp sina läxor, hvilka visade hur djärfva
och intetsägande somliga tyska farsörer
kunna vara. Publiken försökte i början
vara snäll och skrattade åt soppan,
men när snart dårhuskompetensen blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:56:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1900/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free