- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 3 (1900) /
307

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Rostand går ofta på teatern, dels
för nöjets skull och dels för att studera
de sceniska effekterna.

Sin egen »Cyrano» såg han ej
mindre än sextio gånger under de
första hundra föreställningarna. Då
tyckte han att det kunde vara nog
och gick knappast dit förrän till den
fyrahundrade, den sista i den
storartade serien. Och under hela tiden
höll han intet anförande, visade sig
icke ens för öppen ridå, fastän
publiken hurrade och hojtade i hela tjugu
minuter efter premiären, samt upprepade
gånger skrek på författaren, ända tills
Coquelin måste framträda och meddela
att »författaren ej var på scenen
närvarande» .

Upplysningen var fullt sanningsenlig,
ty författaren satt dold på ett
gömställe under scenen.

Rostand är outtröttlig i att bevista
repetitioner, och han är den som först
och sist och ständigt behärskar
situationen. Till och med Sarah Bernhardt
böjer sig för hans myndighet. Han
lyssnar villigt till förslag från de
manliga och kvinliga skådespelarna (fastän
dylika sällan framställas), men tillåter
aldrig den minsta ändring utan sitt
oinskränkta gillande. Af egen drift gör
han lindriga modifikationer både under
och efter repetitionerna, så snart han
ser tillfälle till en förbättring, och han
är själf sin strängaste kritiker. — I
ett hänseende är jag obeveklig, sade
han. — I något af mina stycken får
ej finnas en rad eller situation som
icke fullständigt är min egen. Om
någon af de spelande skulle gifva mig
en präktig klimax, just en sådan som
jag själf letade efter, så skulle jag ej
begagna den. Ty om jag gjorde det
skulle jag ej längre vara herre, och
det måste jag vara.

Han icke endast lämnar de spelande
utarbetade instruktioner för deras roller,
tonfall, gestikulation och mimik, utan
rent af visar dem huru det skall göras,
spelar rollen så som han vill att den

skall spelas och skiftar från uppgift till
uppgift med häpnadsväckande lätthet.
Sarah säger att han är en fulländad
skådespelare, och Rostand själf skulle,
enligt hvad han själf sagt, vara förtjust
att en och annan gång få uppträda i
sina egna stycken, såvida ej detta
strede mot bruket.

— Som det nu är, sade han, —
spelar jag många gånger oeh grundligt
igenom dem alla utan att gå förbi en
enda roll. Så snart jag skrifvit en
scen, repeterar jag den för mig själf.
Jag fäktar med armarna, trampar
omkring i rummet, deklamerar raderna
pä olika sätt, lägger till och tager
ifrån, ända til}s de gå raka vägen från
mina läppar till örat, ända tills de
passa och kännes lediga som en
väl-sydd rock. Därefter försöker jag dem
på min hustru och mina vänner.

— Har ni någon föreställning om
huru lång tid det tog att skrifva
»Cy-rano de Bergerac»?

— Jag ägnade blott några månader
åt det egentliga skrifvandet, men hela
år åt idéns fulländning. Sedan skref
jag det i det jag skuttade från akt till
akt, en bit här och en bit där, -utan
något slags ordning eller system.
Under det jag skref »Cyrano» arbetade
jag för öfrigt på andra saker
dessemellan. Ser ni, jag har alltid två
eller tre pjäser som mogna samtidigt
i mitt hufvud.

Rostand talar onekligen blygsamt
nog om hvad han gjort. Tvifvelsutan
känner han sitt eget värde, men han
tyckes uppfatta det såsom något utom
honom stående, något som ej
berättigar honom till särskildt anseende. Och
man förnimmer att han hela tiden
varit medveten om sin styrka.

Han anser icke »Cyrano de
Bergerac» vara så särdeles bättre än »La
Samaritaine» eller »La Princesse
Loin-taine». Han talar helt öppet om
förtjänster, som ej kommo till sin
vederbörliga rätt i det första stycke han
någonsin skref för scenen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:56:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1900/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free