Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men äfven ett sådant kan ta miste.
Jag ser nu, med mognare uppfattning,
att »Byggmästar Solness» är ett
ganska svagt arbete, ett kammarfoster,
ett broderi af senila fantasier utan
teknisk sammanhållning. En alltför lätt
virkning på sanningens duk.
Lindberg spelte nu, liksom då,
Sol-ness. Han var sig lik i godt och
sämre. Som han älskar rollen, får han
med kärlek fram mycket, som tycks
omöjligt, han smeker drömbarnet, så att
vi kunna tycka om det — delvis. Men
hela figuren är oklar hos författaren,
och Lindbergs konst gör honom icke
klar, men kanske intressantare genom
lockande mystik af det slag, i hvilket
han förstår inslöja sina favoritfigurer.
Nu ändtligen är jag framme hos fru
Johanne Dybwad. Nej, »aldrig
framme» — sa Gustaf Wasa.
Mimik — i det här landet! Det är
något, som jag nästan aldrig sett hos
damerna. Jo, hos fru Hartmann, fru
Håkanson, fröken Lundeqvist, fröken
Åhlander, kanske hos fröken Widell,
men knappt hos någon annan. Är
jag orättvis? Man har många andra
förtjänster, men just icke mimiska. Man
kan tala i sorg, glädje, spydighet, gå,
stå, se charmant ut, göra passion af
rollens substans. Men ansiktets röst
— i tystnad! Detta är mimik.
Ansiktets lif.
Hos herrarne är det ännu
sällsyntare. Några af våra komici kunna låta
ansiktet förvandlas, men våra tragici?
Verka mest genom röst och åtbörder
— utom när de rulla ögonen. Ej
genom mimikens hemliga trollkraft. Ty
mimik är gudagåfva — vi ha få gudar.
Våra bästa tragici — Hillberg,
Lindberg — ha inte mycket mimik. De
ha annat, inte det.
Aldrig har jag sett vår mimiska brist
tydligare än når jag såg fru Dybwad.
(Nu är jag framme). Hon kunde varit
bara ansikte, hon hade förtrollat lika
mycket — fast det förstås är roligt att
se hennes plastik. Men hennes an-
sikte var underbart, skiftande i alla
nyanser. Nerverna regerade det. Grät
hon, blef hon rödögd. Skrattade hon,
såg hon frisk ut som direkt uppstigen
på morgonen. Jag har aldrig lidit så
som af detta ansikte, aldrig skrattat
med så äkta klang som inför hennes
hvita tänder.
Hennes konst är ansiktets — och
röstens. Ty den var mjuk, smältande
böjlig — till otrolighet. Hvilken stege
är icke människostämman! På den
klättra tankarne till väders i segerrus
eller trots, utför den stå de på
huf-vudet i sorg och elände. På fru
Dyb-wads stege gymnastiserade Ibsens,
Björnsons, Lies, Drachmanns tankar med
utomordentlig elasticitet. Ty den
hänförande artisten spelte, utom Hilde i
»Byggmästar Solness», Helga i
»Geografi och kärlek», Sara i »Glada fruar»
och borgfröken i »Dansen på
Kolding-hus». *
Det kvinnligt ljufva är i henne
re-presenteradt, men också det naturfriska,
spänstiga. Hon har två strängar,1
romantik och realism. Hon spelar lika
bra på bägge. I »Dansen» var hon
det talande månskenet, som Helga
betagande ingénue, hos Lie glad och
sörjande hustru, hos Ibsen underflickan
från fjällen, allt med illusion och
stilkänsla. En mångsidig natur,
lyckliggörande diktare och publik, så snart
hon gör entré.
Liniespelet i hennes visst ej vackra,
men ytterst själfulla anlete var så sannt
förklarande, att man bara behöfde se
på henne, medan hon teg, för att
förstå hvad motspelaren sade. Hon fick
i de flesta pjäserna bra sådana. Palme
var betydligt till sin fördel som
professor Tygesen. Tänk, om hans
egentliga fack alldeles icke är älskarens!
Om han är född till
karaktärsskåde-spelare med mask! Säkert är, att han
gjorde Björnsons figur fullt trolig i sin
nervositet. En rangprestation.
Hansons Karsten i »Glada fruar»
tog oss likaså högst sympatiskt. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
