Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S:T GÖRAN OCH DRAKEN.
STUDIER OCH DRÖMMAR.
ÅNGERMANLÄNDINGAR.
I FINLAND OCH I RYSSLAND.
VÄRBRIS. LEK.
Det är alltid med tillfredsställelse man
fattar en bok af Verner von Heidenstam,
ty man vet, att man där alltid skall finna
nya och originella tankar.
I » S;t Göran och Draken» är det öfver
Eros, den lömske pojkbytingen, som vår
store författare, anställer sina filosofiska
betraktelser. Det är alltså samma ämne,
som Plato valt för den kanske vackraste
af alla sina dialoger, Symposion. Men hur
olika bedöma icke Plato och Heidenstam
denne aldrig fullvuxne son af »Öfverflödet»
och »Bristen» och hans mission bland de
dödlige. Visserligen anäer Plato att Eros
äfven väcker den sinnliga kärleken mellan
man och kvinna, en känsla, som äfven han
föraktar, men detta är den lägsta arten af
hans mission. Ur denna lägre kärlek till
sköna kroppar, som han kallar det,
framgår kärleken till sköna själar och slutligen
kärleken till det sköna själft, denna högsta
art af kärlek, som gör människan till
filosof, d. v. s. närmar henne till gudarna.
Heidenstam däremot, som till hela sin
anläggning är äkta hellensk, ställer sig i
denna bok i breschen för den ståndpunkt,
som en gång i tiden förfäktades af
kyrkofadern Tertulianus, men denna åsikt kan
nästan kallas en hädelse mot den sköna,
upphöjda hellenska naturreligionen.
Kärleken mellan man och kvinna är ett
nödvändigt moment i den mänskliga
utvecklingen, det »oäkta» ståndet är abnormt, men
individen bör tillse, att han får sin andliga
jämbörding. Äro makarna icke hvarandra
andligt likställda, blir deras förbindelse en
parköming med häst och oxe. Människan
får ej ostrafladt smäda någon gud eller
sätta sig upp emot ens den minste af dem.
Det visar hennes historia, såsom
Aristofa-ncs framställer den. Ursprungligen var
människan man och kvinna i ett och närde
blott en längtan, den att likna gudarna.
Men hon blef öfvermodig; då straffade Zeus
henne genom att klyfva henne, så att man
och kvinna uppkommo, och denna delade
människa längtade ej blott efter den
gudomliga fullkomligheten, utan ock efter sitt
supplement. Om nu den sålunda straffade
människan ännu en gång skulle »fräckna
till», vore det en möjlighet, att Zeus än en
gång klöfve henne, och så finge hon till
gudarnas förnöjelse hoppa omkring på ett
ben. (Albert Bonnier. 3 kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
