Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då skulle du sett dem. Drängen stod
där alldeles krithvit med svin blod
rinnande från pannan ned på rocken, och
pigan skumpade fram och tillbaka på
landsvägen och skrek: »Dom har
skjutit vår’n Kalle 1» Och Kalle stånkade
och jämrade sig allt, hvad han
förmådde. Till sist blef det omöjligt att
hålla sig för skratt, och Erik och jag
exploderade på en gång. Då skulle
du också ha sett dem. Jäntan
stannade i farten, och drängen stod där
och såg så snopen ut, som om hela
himlahvalfvet ramlat ned på honom.
Så snart han hämtat sig, blef han kaxig
och sade, att nog skulle han gå till
vår far och berätta hurudana söner
han hade. Men ännu har han inte
anmält sig, och inte kommer han väl
häller.
— Det är tur för dig och Erik det,
annars kunde ni råka illa ut.
Syskonen voro nu nära hemmet.
— Det första vi gör, när vi
kommer hem, så gå vi och se om våra
kaniner, sade Tor.
Och de gingo ned till en
uthusbyggnad. Där fingo de emellertid skåda
en hemsk syn.
Två af deras små kaninungar lågo
döda och söndersarjade på marken i
vedboden och den tredje höll just en
katt på att hugga klorna i.
Katten Tiörde ej till gården, utan
var en dem alldeles obekant individ.
Tora fick tag i katten och höll
honom stadigt fast trots alla skråmor
han tillfogade henne, och Tor pysslade,
så godt han kunde, om den lille
kvidande, förskrämde kaninungen.
— Tycker du inte, Tora, att detta
brott var det grymmaste någon kan
begå?
— Jo, det är det, och han skall
också straffas därefter.
— Det strängaste straff, som
finnes-för en brottsling är halshuggning.
— Och katten skall halshuggas.
Beslut och handling blefvo ett.
Katten lades öfver huggkubben, Tora höll
honom, och med ett väldigt yxhugg
skiljde Tor hufvudet från kroppen,
hvar-efter katten begrofs i vedboden.
Knappast var begrafningen undanstökad
förrän en lång gammal mansell med kutig
rygg kom och frågade, om någon sett
till en svart och hvit katt. Tveksamma,
om hvad de skulle svara, sågo syskonen
på hvarandra. Till sist sade Tor.
— Det var han, som åt upp våra
kaniner.
— Och var är han nu?
— Han är afrättad.
— Afrättad!
— Ja» jag högg hufvudet af honom,
och vi ha nyss slutat begrafningen.
Nu råkade katten vara gummans
afgud, hon ägde i hela vida världen
ingenting annat än honom och en
privat pantlånerörelse att ägna sig åt och
lefva för. Hon utöste de värsta
smä-delser mot barnen och hotade dem
med polisen allra minst. Tillkallad af
oljudet kom barnens mor till platsen
och ropade barnen till sig. Då hon
fick veta, hvad som skett, bad hon
gumman lugna sig. Hon hade ju
endast förlorat ett djur, då barnen fått
mista två. Så tog hon de båda
förhoppningsfulla ungdomarne med sig upp,
men nästa dag for hon in med dem
till staden och satte in dem i skola
för att deras företagsamhet och
intelligens måtte riktas på ett bättre håll,
och där fingo de begråta sin förlorade
frihet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
