Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I själfva värket utgöres legionen af
ett mycket blandadt sällskap och äfven
något mystiskt. I legionens rullor
in-skrifvas dagligen om hvartannat män
af alla yrken och de mäst olika
villkor, hvilka ha endast det gemensamt,
att de gjort skeppsbrott i lifvet. För
mången, som känner sig förlorad i
kampen för tillvaron, är legionen den
sista räddningsplankan, en tillflykt, som
ofta framstår som en benådning till
lifvet. Arbetare utan arbete, ruinerade
spelare eller afslöjade falskspelare,
utkramade rastaquoérer, lastens amatörer
och professionals, som kommit i knipa,
tyska och belgiska desertörer, hvilka
till häst eller till fots stundom med full
mundering passerat gränsen, alla gå de
till legionen för att glömmas och
glömma, i bästa fall reparera ett mörkt
förflutet. En och annan ung man, som
brutit sig ut ur familjebanden och
van-trifs i det ordnade samhället, kommer
också dit.
Hvarje människa är ju i själfva
värket en lefvande mystär. Men vi besitta
åtminstone vissa yttre kännetecken, som
göra oss igenkänliga, om också icke
kända. De, om hvilka jag talar, sakna
dem. Utan namn och utan
nationalitet ha de intet prästbetyg, ingen
dopattest, intet förflutet. De presentera
sig en morgon i legionen, som
inregistrerar dem, ger dem namn, kläder
dem, föder dem och lär dem att
marschera. De äro i själfva värket som
nyfödda.
Någon gång frestas man att vilja ge
tragiska motiv åt dessa ögon, dessa
rynkade pannor, dessa af hat, ånger
eller förtviflan spasmodiskt
sammandragna ansikten. Men man kan det
icke, ty de hafva icke velat, vilja icke
och skola aldrig säga ett ord om hvad
de gjort »där bortåt bakom lifvet.
Sträfva men akfningsfulla, med
förseglade läppar, kalla och allvarliga,
orörliga i ledet, betrakta de sina chefer
med ögon, som tyckas säga: fråga mig
icke; nöj er med mina korta svar; jag
har ingen historia; mitt namn är mitt
nummer och jag föddes i dag; jag har
blott lefvat en dag.
De få en plats i ledet, de gå,
manövrera, tala om allt — utom om sig
själfva — och en vacker dag händer
det, att de dö. Man vet intet, skall
aldrig veta något om dem.
I detta brokiga sällskap finns en
blandning af godt och ondt, af bottenlöst
fördärf, och af slumrande heroism. Då
detta obestämbara gjutes i en järnhår4
disciplins stränga former framgå
emellertid därur de egenskaper, hvilka gjort
legionärerna värderade men fruktade i
alla världsdelar: en okuflig energi, en
förvånande förmåga af initiativ, ett
ytterligt förakt för alla fysiska
lidanden, döden inbegripen, och först och
sist en brinnande äfventyrslust.
Liksom medeltidens lansknektar lösta
från familj, släkt, samhälle och nation,
lösta vidare från alla begrepp om
borgerliga dygder och religiös tro, känna
de blott en kult, fanan, som förenar
dem, en familj, regementet, som
upptagit dem, en dygd, modet, som aldrig
sviktar, icke ens i hopplös kamp, då
ingen utsikt till seger eller räddning
ges, men som i kallt raseri kämpar till
sista dödsryckningen.
Och dock lefver legionären i sin
dröm. Hvilken är denna dröm?
Ingen skulle kunna säga det, icke
ens han själf. Blott det, att han gör
henne ansvarig för alla sina
motgångar, denna dröm, och att han gifvit
henne ett namn: »le cafard».
Slumpen rifver dock någon gång
masken af dessa män.
En vacker ung man engagerade sig
1893. Han var en duktig och
energisk soldat men otillgänglig. Ett par
år senare for han till Tonkin, där han
gjorde sin plikt, alltid lika tystlåten,
återkom till Sidi Bel-Abbés och
lämnade legionen 1898. Slumpen
underrättar en dag hans chefer, att han
varit anställd som förste tenor vid Théåtre
de la Monnaie i Bruxelles. Sångfogeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
