Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Josef Andersson generade sig
däremot ej ett dyft, utan gick så långt i
sin entusiasm, att han anammade min
blomsterkvast och dängde den i
famnen på en vice solprästinna, som
tycktes ha fattat beslutet att klifva öfver
rampen ned till oss.
Följande morgon interviewade jag
hotelluppassaren och fick veta, att Josef
Andersson afrest med första ångbåt till
Sverige. Detta berörde ej mina
känslor, men under fortsatt förhör, gjorde
jag upptäckter, hvilka satte mina
hår-toppar i resning, dref strömmar af
kallsvett ur min lekamen samt födde
tanken på en vild flykt öfver Atlantiska
oceanen. Det stannade dock vid ett
manligt beslut, att genast resa tillbaka
till min principal och underkasta mig
följderna *af ett förrädiskt ödes
elakartade tillställningar.
Utan att en enda gång ha sport om
vägen, förde instinkten mig ned till
hamnen; jag gick ombord på en ångare
och kom till Malmö, utan att ha farit
värre vilse, än att jag en gång råkade
in i damsalongen och en gång i
kaptenens hytt samt båda gångerna blef
utkörd; däremot råkade jag i nämnda
stad taga vägen till Kockums
mekaniska verkstad, i stället för till
järnvägsstationen, hvadan jag kom för sent till
middagståget och anlände först i
skymningen till »Fyrens» redaktionsbyrå.
Här emottogs jag af redaktören med
en svärm af fräsande interjektioner och
dekorerade personnamn, bland hvilka
senare Svinpelle var ett af de finaste,
och bland detta andliga projektilrägn
slungade han slutligen ut den
förkrossande frågan, hur jag kunde ha
fräckheten visa mig för hans ögon, sedan
jag åt det fördömda »Postbudet» sålt
eller skänkt min interview med den
berömda konstnärinnan, ett svart
förräderi, som satt »Postbudet» i tillfälle
att tillägna sig äran och förtjänsten af
att ha förmått den utmärkta
konstnär-innan att komma och inviga
magasin-teatern.
»Se där själf det tryckta beviset på
herms obeskrifliga fräcka, eländiga
uselhet 1» slöt han och viftade mig omädt
kring näsan med ett exemplar af
»Postbudet».
Med en gryende aning grep jag
bladet och. läste där, att nämnda tidnings,
alltid påpassliga, redaktion afsändt en
af sina mera intelligenta medarbetare
till Köpenhamn, för att interviewa vår
oöfverträffliga landsmanninna, blifvit af
henne på det mäst älskvärda sätt
emot-tagen, bjuden på utsökta förfriskningar
bestående af vin och härliga sydfrukter,
samt dessutom af henne erhållit biljätt
till aftonens föreställning på teatern.
Det var nästan ordagrannt min egen
skildring af mitt besök hos sångerskan
i Lille Kongens gade, och som en blixt
slog det mig, att detta opus hade vid
vännen Josef Anderssons genomläsning
af manuskriptet klistrats fast i hans
minne och senare blifvit afskrifvet af
denne nye och användbare medarbetare
i »Postbudet».
Ett fröjdetjut blef mitt svar på en
ny svärm utslungade interjektioner; mitt
hittills slumrande snille vaknade till
full kraft och klarhet, så jag på
stående fot diktade, att vår berömda
konstnärinna ej emottog besök, men,
då jag märkt mig vara förföljd af Josef
Andersson, lyckats slå i honom den
där historien samt till yttermera nojs
fört honom till Nörrebro teater, där
han tagit en beryktad varietédam för
vår stora konstnärinna samt af henne
fått löfte att hon skulle komma och
inviga teatern.
»Och detta har den fårskallen låtit
trycka!» jublade redaktörn och
uppförde i förtjusningen ett slags indiansk
krigsdans. »Herrn är ett rent geni,
en — en — allt möjligt — samt
tilllika nu medredaktør i min tidning!»
slöt han anfådd.
Nästa nummer af den unge »Fyren»
innehöll en, af redaktören själf skrifven,
dräpande förklaring öfver den märkliga
interview, som en af »Postbudets» geni-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
