Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rustkammare skola omstämplas till
filosofiska omdömen.
Nietzsches individualism stöter
emellertid på traditionens och moralens
skrankor, i första rummet i historien,
och mot den historiska andan vänder
han sig också i en af sina första
skrifter. »Vi, det nittonde
århundradets människor, lida af ett öfvermått
och en öfvermättnad af historia; men
historien försvagar personligheten och
gör harmoniska personligheter omöjliga.»
Allra farligast är emellertid att skrifva
historia från massornas ståndpunkt; i
själfva värket förtjäna dessa afseende
endast »såsom suddiga kopior af de
store männen, framställda på dåligt
papper och med nötta klichéer, såsom
motstånd mot de store och såsom
värk-tyg åt de store; för öfrigt må hin taga
både dem och statistiken 1» I samband
härmed framträder också den tanken,
att »mänsklighetens mål icke ligger vid
slutet, utan endast i dess högsta
exemplar»: detta blir nu principen i hans
kultur- och historieuppfattning.
Denna tanke har ingifvit honom
hans stridsskrift mot D. Fr. Strauss,
den bekante författaren af »Jesu
lef-nad». Strauss är för Nietzsche typen
för »bildningsfilistern»; men denne är
»hindret för allt kraftigt och skapande,
alla tviflandes och förvillades labyrint,
moraset för alla uttröttade, blacken om
foten på alla, som sträfva efter höga
mål, det giftiga töcknet för alla friska
frön».
Ändamålet med all kultur är däremot:
»Mänskligheten skall fortfarande arbeta
på att alstra stora människor, detta
och intet annat är dess uppgift».
Nietz-sche bryter också stafven öfver den
modäraa kulturen, därför att den icke
erkänner denna sin uppgift att
befordra frambringandet af snillet,
»filosofen, konstnären och helgonet i och
utom oss och därigenom arbeta på
naturens fulländande».
Härmed är Nietzsche inne på sin
lära om lifvets och dådkraftens befor-
drande, hvilken han nedlagt i sin dikt:
»Så talade Zarathustra». Han börjar
med att förkunna den urgamla, men
åter nya läran om alltings lika
återkomst: »Detta lifvet, som du nu lefver
och har lefvat, skall du ännu en gång
och ytterligare många gånger nödgas
lefva; och det skall icke bringa dig
något nytt, utan hvarje smärta och
hvarje lust och hvarje tanke och suck
och allt outsägligt smått och stort i
ditt lif måste återkomma för dig, och
allt i samma följd och ordning — och
likaså den där spindeln och det där
månskenet mellan träden och dig själf.»
För ett sådant återupprepande af lifvet
ryser emellertid Nietzsche; för att åter vilja
lefva detta lifvet måste man hålla det
särdeles kärt och sätta stort värde på det,
och detta tillhör »packet, som är kallt
och utan stor inre nöd». Men det är
också de friskas och kraftfullas, de
lefnads-gladas och lyckligas sak, och Nietzsche
var hvarken frisk eller stark och lifvet
var för honom fullt af kval. För den
skull gör han våld på sig; det måste
förefalla honom som en feghet att icke
tro på denna lära. Men för att kunna
göra detta, för att åter vilja lefva, icke
blott nödgas lefva, måste han först
skapa om detta lif, och som han icke
gör något till hälften, så gör han för
den skull också människolifvet icke
allenast värdt att lefva, utan gudomligt,
»lifvets och människans apoteos blir
ett behof för honom».
Nu uppstår också läran om
»öfver-människan», som för Nietzsche i
början endast är ett utkast och en tröst,
ett slags hjälphypotes, som först
småningom växer ut till själfständig
betydelse, och den genialiska
undantagsmänniskan i människosläktet framträder, men
öfvermänniskan är ett lyckokast, »en
lycklig tillfällighet». »Stora män»,
säger han, »äro, liksom stora tider,
ex-plosivämnen, i hvilka en oerhörd kraft
finnes hopad; deras förutsättning är
alltid, historiskt och fysiologiskt, att
stoffet till dem länge samlats, hopats,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
