Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Har du icke krafter därtill, stanna
då tills vidare i någon af dalens täcka
byar. Det finnes många att välja på.
Agnetendorf, Peterdorf, Schreiberhau,
Hermsdorf — ja Hermsdotf!
Ett i det hela utom Tyskland okändt
namn, detta sista, liksom de förra.
Men stanna där, stanna i Hermsdorf.
Och namnet skall snart bli dig mycket
kärt, liksom byn, liksom de vänliga
enkla människorna, liksom den på en
gång glada och mäktiga natur, du här
vistas uti.
Konsten är bara att finna ginaste
vägen dit. Allra som ginast är den
kanske icke för en nordskandinav.
Men något »stort» företag blir en
sådan fard dock ej. Ty från Berlin
flyttas du ilsnabbt ned mot sydost, mot
den gränslinje, där germaniska och
slaviska stammar och kulturer stormat
mot hvarandra; som en sprängkil
mellan germanism och slavism utsträcker
sig Schlesien, på hvars mark så mycken
blodig fejd stått mellan de både raserna.
Ännu lefver här kvar en spillra af
slavisk nationalitet. Om du tager
vägen öfver Görlitz i Lausitsnejden, be:
höfver du bara göra en kort afstickare
för att befinna dig midt i
»Wenden-landet», i Spreewitz. Därute på den
vida, gråa heden ligga byarna, de af
ålder svartnade husen med sina svarta
spåntak, vändande, såsom sed ännu
är i Böhmen, gaflarna utåt den sandiga
bygatan och sins emellan förenade
genom svarta plank. Inga färgglada
ljuseffekter möta här ditt öga, ingen
blomdoft fyller luften. Men du
förnimmer en underlig frid i denna stilla
värld. Den meddelar sig åt dig i den
hälsning, som den gamla kvinnan gaf
dig, hon, som du mötte just vid
inträdet i byn: »Seid uns willkommen!
Der Höchste helfe U Och den
genomtränger dig, när du står i den låga
stugan, den följer med dig ut därifrån
i de vänliga orden: »Geh’ in Gottes
Namen.» Och när du om aftonen går
upp på sandkullen och blickar mot
väster, ut öfver sandheden, som nästan
tyckes göra ansats att rodna i
afton-skimmer, hör du den unga flickans
röst sakta hviska bakom dig: »die
Sonne geht zu Gott.» Är du här en
söndag, skall du ej försumma att vara
med i den stora hopen af djupt
andäktiga, som samlas i den låga kyrkan,
hvars grofva bjälkar och osmyckade
väggar endast prydas af de
minneskransar, som kärleksfulla händer hängt
dit. Här lyssnar du till wendemas
strängt allvarliga salmsång med dess
vemodiga slutton i moll. Ingen orgel
ledsagar sången, endast människoröster
bära den, darrande, ofta sviktande och
dock med genomträngande innerlighet.
Du kan ej undgå att gripas af den
fromhet, som präglar dessa människor,
hvilka här lefva ett lif i utomordentlig
sträfsamhet.
Men de kunna också vara muntra,
dessa wender. Gå ett stycke genom
furusnåret längs den tröga Spreefloden,
förbi de ensamma stugorna under de
höga lindarna, och du är snart framme
vid en annan by af något gladare
kynne. Här ha de unga en lekplats
i det fria. Här samlas om
sommaraftnarna nejdens flickor och sjunga
andliga hymner efter egna melodier.
En är sångens ledarinna, och hon
öfver-vakar noga, att alla sjunga rätt.
Underbart klagande, som långa suckar från
en allt mer försvinnande folkstam, ljuda
tonerna ut öfver de flacka ängdema.
Men så växlar taflan. De unga
gossarna äro här, och lefnadslustigt svänga
de om i dansen, par om par, på bara
fötter, flickornas korta röda
vadmalskjolar fläkta, sanden hvirflar och eggande
munter är visan:
Alte tauget nichts,
Alte tauget nichts,
Weil sie nicht mehr tanzen kann.
Doch die Junge ist
Auch durchaus nichts niitz,
Weil sie noch nicht tanzen kann.
Ja, det lönar sig sannerligen att göra
en titt inom i wendernas lilla undan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
