Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig förr kändt och ej förstod, något
som dock bar tycke af glädje.
Blodet rusade till hennes kinder, och
med glänsande ögon mötte hon hans
varmt beundrande blick.
Han tog af sig hatten, i det han
långsamt passerade förbi henne, och
hon böjde på hufvudet. Tänk, hon
hälsade på en herre, som hon mötte
på landsvägen och ej blifvit
presenterad för!
Men icke var det på ett
etiketts-brott hon nu stod och funderade — nej,
det var på den blick hon mött. Det
var den första blick af sympati på alla
dessa år, ja, hvarför inte säga, i hela
hennes lifl
Den dagen gick hon hem, bärande
på det outsägliga undret af en
tillfredsställelse — och dock hade hon icke
sett en skymt af taflan.
VI.
Morgonsol, som flöt i breda floder
ned öfver småstadens trånga gator,
silade in genom nedfällda gardinen och
väckte allt slumrande till lifl
En strimma däraf måste ha förirrat
sig ända fram till Ellen Berg, ty hon
vaknade med ett leende på läpparna
och känslan af, att sol och luft och
lif voro till äfven för henne. — I dag
vill jag se taflan och icke blott på
baksidan, från landsvägen — utan
riktigt, tänkte hon.
Alldeles oafsiktligt — naturligtvis —
iförde hon sig en lätt, ljus klädning,
som klädde henne förträffligt.
Just som hon stod färdig att gå,
mötte hon sin man i dörren. Han
betraktade henne förvånad. — Hvad
du ser bra ut i dag — undslapp det
honom ofrivilligt — och så elegant
sedan för att promenera på
landsvägen — vidfogade han med en spefull
bugning.
Ellen vågade knappast draga andan.
Tänk, om han skulle korama på den
idén att göra henne sällskap 1 Men
något sådant kunde icke falla direk-
tören in, och gnolande på en
varietémelodi lämnade han sin hustru.
Hon skyndade sig ut ur huset och
bort från staden det fortaste hon
förmådde.
På långt afstånd kunde hon urskilja
det stora, ljusa målareparaplyet, som
stack af mot grönskan, och när hon
kom närmare såg hon målaren själf
stå framför detsamma med solen i
ansiktet.
Ellen log ett litet belåtet leende.
Med långsamma steg gick hon fram.
Han hälsade och omfattade därvid
hela hennes gestalt med sin varma,
strålande blick. Hon blef stående vid
vägkanten, dröjande och tveksam.
Så kom det lågt och blygt och
bedjande :
— Skulle jag kunna få se på er
tafla?
Hon var så tjusande täck, så
oemotståndligt barnsligt ljuf, där hon stod i
sin afvaktande ställning.
Den unge målaren var med ett språng
vid hennes sida.
— Åh, vill ni detl Ni gör mig en
riktig glädje därmed, utropade han
entusiastiskt.
Det låg sång och sol i den
stämman, tyckte Ellen, den verkade
lockande, som hennes forna drömmar om
lifvet.
Tillsamman gingo de fram till taflan.
Hur hans blickar girigt hängde vid
hennes ansikte för att uppfånga dess
första oreflekterade uttryck 1
Ellen pressade händerna mot hjärtat^
under det tårar fyllde hennes ögon.
— O, min tafla, sade hon endast.
Han betraktade henne glad och
förvånad på samma gång; han förstod
henne ej fullt.
— Ack, skratta åt mig, om ni vill,
fortsatte hon och log genom tårarna.
— Jag kan ej hjälpa detl Det där
— hon pekade på taflan — är
alldeles så, som jag har bilden inbränd i
min själ, alldeles som jag sett den dag
efter dag i verkligheten eller för fan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
