Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för det ändamålet slagit upp sina
bopålar hos godsägaren Tellin på Grönsta
och sitt staffli i närheten af
Rangbo-vägen.
Genast satte man denna
omständighet i förening med fru Bergs
landsvägs-promenader. Så hade man då
ändt-ligen funnit ett ändamål och syfte med
desamma. Efter tre års fruktlösa
funderingar !
’ * * *
Gerhard Brander gick fram och åter
på flodstranden och väntade. Ett par
gånger närmade han sig staffliet och
fattade paletten, men lade den genast
ifrån sig igen. Nej, det gick inte att
måla nu!
Med sekund för sekund allt mer
stegrad otålighet blickade han hän emot
landsvägen.
Hvarför kom hon inte?
Dag för dag hade han sett den slanka
flickgestalten långsamt komma vägen
fram, så regelbundet som solen på en
molnfri middagshimmel, och när hon
nu uteblef, föreföll det honom nästan,
som om något gått ur sina gängor och
hotade störta samman.
Han såg sig omkring med kritiska
blickar. Allt var inte, som det borde
vara, det fattades något, helt säkert
fattades det något och det allra
väsentligaste till och med.
Så grå och dammig vägen såg ut
och så ohjälpligt enformig i det hvita
solbaddet! Han stirrade envist på en
fläck rakt framför sig, som väntade
han, att där skulle spira upp en
välbekant kvinnoskepnad med en eller
annan färgrik detalj i dräkten, som
bröt af. Vägen kunde ju absolut inte
tänkas utan den synen.
Åh, det var för galet!
Ju mer han såg, dess klarare stod det
för honom, att hela naturen »absolut
inte kunde tänkas» utan henne. Hon
hörde samman med den. Smärt och
vek som en vidja, fin och skär som
en blomma och med all naturens
outtalade längtan i sina mörka ögon.
I de ögonen , låg naturens själ, där
var förståelsen, den djupa, varma
känslan, där var kärleken till idealet, som
han bar inom sig, där var allt hvad
han älskade af skönhet och lif. . .
Den unge konstnären satte sig ned
vid vägen och funderade. I vida
kretsar gingo hans tankar omkring ett enda
ämne; kvinnan, som för honom blifvit
naturens förkroppsligade själ, och som
därmed dragit all hans kärlek till sig.
Åh, så han älskade henne — henne
och ingen annan 1 Ellen, Ellen, så mjukt
det lät, så oändligt melodiskt vekt!
Det var en hel tonskala, som drog förbi
i smekande milda färger. Och de
tjusade honom, och de lockade honom,
och hans längtan gick i röda, stora
svallvågor.
Men hon kom inte.
Solen började gå ned och björkarna
kastade långa, vidunderliga skuggor
öf-ver vägen.
Då reste sig målaren upp och styrde
sina steg inåt staden, för att om lyckan
stod honom bi få se en skymt af sin
älskade eller i hvarje fall få vara henne
närmare.
* * *
Men den aftonen samlade
borgmästarinnan stadens damer hos sig.
Fru Berg hade för första gången
på många år icke företagit sin
sedvanliga promenad, och han — målaren —
hade i stället för första gången
kommit in till staden.
Man adderade — de voro goda
räknemästare, stadens damer. Och innan
de skildes åt den kvällen, var fru Bergs
människovärde reduceradt till noll.
Men kring direktörens kalnade hjässa
strålade martyrglorian.
VIII.
— Hvarför kom ni inte i går? Jag
väntade er och saknade er och
längtade efter er!
Ellen stod tyst .med nedslagna ögon.
Hur skulle hon kunnat säga honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
