Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket
personliga. Han är
mästare i att
framställa ljuseffekter, och trots
frånvaron af alla
grella färger får
han fram de
ypperligaste belysningar.
Ernst Kiisels höns och kor förtjäna
äfven uppmärksammas och Nabot
Törnros kommer med flera vackra dukar.
»Tallar» är hållen i den mättade
allvarliga ton, som man ofta får se här
uppe i norden. Enoch Rigners
»Pojken vid spiseln» och
»Potatisplocker-skor» fästa sig i minnet.
, Eva Åström, Ester Almqvist, Hedvig
Björkman och Maja Fjæstad äro äfven
representerade af goda och
intresseväckande arbeten. Ester Almqvist dock
allra bäst. Hennes duk »Hängbjörken»
är ett alster, som förtjänar den största
uppmärksamhet. Den är helt enkelt
en af utställningens bästa dukar. Knap^
past någonsin hafva vi sett den mogna
sommaren så präktigt återgifven. »Vid
Strömmen» gå vi ej heller förbi.
Enkel, nästan torftig i färg innehåller
den likväl en hel fond af känsla och
poesi.
Intresse ingifver oss dessutom
debutanterna Harriet Sundström hvilkens öga
visserligen ej är så fargkänsligt, något
som dock ersättes af en viss skärpa
vid observation af linierna (man ser att
hon är en rutinerad tecknare), Vema
Åkerberg, känslig och fin, samt Gustaf
Lagerström, hvars porträtt Hinke är af
god värkan och intensivt i färgen.
Skulpturen representeras väl af Karl
Eldhy Harald Sörens en Fing i, Knut
Åkerberg och en debutant, Aron
Jern-dahly en ganska originell bekantskap.
Am. B— i.
ESTER ALMQVIST.
PJÄSER OCH UPPLÄSNINGAR.
»En lyckoriddare» gjorde succés.
Dels var den, på grund af
författarenamnet, Harald Molander,
prædestine-rad att göra det, dels hade den åtskilligt
att bjuda på, som sporrade nyfikenheten.
Det finns äkta gammalstämning öfver
denna målning från 1629, dialogen är
fint utsirad med alla de broderier, som
utmärkte den tidens konversation —
författaren är på detta område en
erkänd specialist. Med en
antikvitetsamlares utomordentliga pietet vårdar han
alla språkliga kuriositeter och placerar ^
dem på ett effektfullt sätt. Örat häpnar
inför lingvistiska detaljer — och ändå,
det är något, som fattas i denna bredt
anlagda sceniska krönika, man blir icke
rätt varm inför den. Hvarför?
Kanske behöfver man ha läst
romanen, för att sentera den därur utbrutna
episoden — Lars Wivallius’ misslyckade
försök att enlevera riddar Wulff* Grijps
till Björkeberga dotter.
Fem akter, med förspel — det är för
långt. En värklig dramatiker hade gjort
tre akter däraf och icke tröttat genom
en alltför utspädd handling. Men då
hade vi inte fått den utförliga lektion
i kulturhistoria från 1600-talet, som
dramatiseringen nu ger oss.
Romanen — af alla berömd — hade
jag vid premiären ännu inte läst, tyvärr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
