Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och löften om bot och bättring, dels
på grund af min mors förböner och
dels slutligen på grund af det oväsen
Mikolaj ställde till. Mikolaj hade ingen
aning om hvad kalligrafi var för sorts
hokus-pokus, och straff för tyskan ville
han ej höra talas om.
— Hvad för slag, han är väl ingen
luteran häller! — sade han. — Tror
ni, att herr öfversten kunde tyska? Eller
kan nådig herrn själf det? (Här vände
han sig till min far.) När vi drabbade
ihop med tyskarna vid . . . hvad hette
det nu igen ?. . . Leipzig och hvar tusan
det var allt, så tror ni, att vi sa ett
ord till dem på tyska? Nej, vi bara
klådde dem, och de tvärt till att vända
ryggen åt oss . . . Så ska man tala med
tyskar!
Gamle Mikolaj hade ännu en
egenhet. Han talade sällan om sina minnen
från den tid han var i fält, men
gjorde han det någon gång, när han
var på godt humör, ljög han som för
betalning. Men han gjorde det visst
icke uppsåtligt. Kanske att han
blandade ihop händelserna, och att de
värk-ligen antogo denna fantastiska gestalt i
hans gamla hufvud. Hvad han någon
gång i sin ungdom själf hört berättas,
hänförde han nu till sig och till min
farfar, öfversten, och han trodde själf
fullt och fast på hvad han förtäljde.
Då han ibland i tröskvärket började
berätta sina historier för karlarna,
upphörde dessa med arbetet och lyssnade,
stödda på sina slagor, med gapande
mun. Men så märkte Mikolaj det
och röt:
— tjvad står ni där och gapar för?
Arbeta, säger jag er!
Och för en stund hördes intet annat
ljud än slagornas dånande. Gubben
teg; men så återtog han efter någon
tystnad:
— Min son skrifver till mig, att han
blifvit general hos drottning Palmira.
Han har det bra där, skrifver han, får
hög sold; där är bara så förskräckligt
kallt... o. s. v.
Inom parentes sagdt, hade gubben
haft föga glädje af sina barn. Han
hade värkligen en son, men denne var
en stor slarfver, som gjorde gud vet
hvilka galenskaper allt och slutligen
begaf sig ut i vida världen, där han
spårlöst försvann. Hans dotter åter
igen, som på sin tid lär ha varit en
fulländad skönhet, lät sig kurtiseras af
ortens alla herrar oclr dog slutligen, i
det hon gaf lifvet åt en dotter. Denna
dotter fick namnet Hania. Hon var
jämnårig med mig och en förtjusande
vacker, men sjuklig flicka. Ibland
brukade vi leka soldat, hon och jag: hon
var trumslagare, och nässlor voro våra
fiender. Hon var god och mild som en
ängel. Äfven henne väntade en bitter
lott i världen — men detta är saker,
som icke höra hit. . .
Jag återvänder till gubben Mikolajs
historier. Jag hörde själf honom
berätta, hurusom en gång hästarna sleto
sig för ulanerna i Maryampola och
ader-ton tusen stycken kommo instörtande
genom Warszawas portar. Hvilken massa
människor de trampade ned! Hvilket
herrans spektakel det var, innan man
lyckades fånga dem igen! En annan
gång, och då icke i tröskvärket utan
på gården i allas vår närvaro, berättade
han följande:
— Om jag slogs duktigt? Skulle tro
det! En gång, minns jag, var det krig
med österrikarna. Jag stod i ledet bland
de andra, och då kommer generalen
— österrikarnas general — fram till
mig och säger: »Ja, du Suchowolski,
jag känner dig, jag», säger han, »om
vi lyckades ta dig till fånga, så skulle
hela kriget vara slut.»
— Nämnde han ingenting om
öfversten? — frågade min far.
— Jo visst! Jag sa’ ju uttryckligen
»dig och öfversten».
Pater Ludvig blef otålig och inföll:
— Men du ljuger ju, Mikolaj, som
om du hade betalt för det!
Den gamles uppsyn mörknade, och
om han ej haft en sådan respekt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
