Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så hade Hania. . . nej, det vill jag
inte ens tänka på I
Men omkring ett år därefter började
det gå utför med gubben Mikolaj själf.
Hans förr så raka och kraftiga gestalt
blef lutande och böjd. Han slutade
upp att brumma och ljuga. Slutligen,
han var då närmare nittio år, blef han
alldeles barn på nytt. Hans enda
sysselsättning bestod på sista tiden i att
göra fågelburar — han hade nämligen
en massa fåglar, särskildt siskor, i sitt
rum. Några dagar fore sin död kände
han ej mera igen oss; men på själfva
dödsdagen lyste hans själs slocknande
ljus än en gång upp i hela sin klarhet.
Mina föräldrar voro utomlands för
att söka bot för min mors klena hälsa.
En afton sutto jag, min yngre bror
Kazio och pater Ludvig, som äfven
åldrats mycket, framför brasan. Det
stormade ute, och snön piskade mot
fönsterrutorna. Pater Ludvig läste sitt
breviarium, och jag och Kazio voro
sysselsatta med att göra i ordning våra
bössor för morgondagens jakt.
Plötsligt kom man in och underrättade oss
om att Mikolaj höll på att dö. Pater
Ludvig skyndade genast till kapellet
för att hämta sakramenten, jag ilade
in till den gamle. Han låg påklädd
på sin säng, med redan bleknade drag;
gestalten föreföll redan till hälften
stelnad, men han hade sitt fulla
medvetande och väntade lugn på döden.
Hans gamla hederliga, grånade hufvud
hvilade så vackert på kudden. Ett
vaxljus brann invid bädden och kastade
ett dystert sken öfver rummet. I alla
vrår kvittrade fåglar. Med ena han-
den höll den gamle ett krucifix tryckt
mot sitt bröst, den andra hvilade i
Ha-nias. Min lilla lekkamrat var blek som
en lilja, och snyftande betäckte hon
den gula, vissnade handen med kyssar.
Pater Ludvig kom, och bikten
försiggick. Därefter bad den döende att
få tala med mig.
— Mitt älskade herrskap är inte
här — hviskade han, — och därför
känns det så tungt att dö. Men du
finns åtminstone, käre lille husbonde ...
Beskydda den föräldralösa, öfvergi f
henne inte! Gud skall löna dig! Om
jag brutit... så förlåt mig! Barsk
har jag varit, men trogen . . .
Rösten svek honom. Men så
tycktes han hämta nya krafter och ropade
med högre stämma och så brådskande,
som om han fruktade att ej hinna
säga ut:
— Min lille husbonde! . . . Min lille
herre! . . . Gud . . . i. . . dina händer...
— Befaller jag denne tappre soldats,
denne trogpe tjänares och rättfärdige
mans anda, — slöt pater Ludvig
högtidligt.
Den gamle var redan död.
Vi knäböjde vid bädden, och abbén
började med hög röst läsa bönen för
de döda.
Ett tiotal år har förflutit sedan dess.
Gräset växer nu högt på den
gamle-trotjänarens graf. Sorgliga tider kommo,
och stormvindar brusade fram öfver
min stilla, fridfulla fädernebygd. Pater
Ludvig hvilar i grafven, faster Marynia
finns ej mer; jag förtjänar med min
pänna mitt dagliga bröd, och Hania . ..
. . . Tårarna strömma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
