Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var det!
Med ständigt väksande förargelse såg
han nu banan byggas fram, till sig,
förbi sig. Han blef arg, för hvar gång
han hörde den usla pipan på
lokomotivet. Och det var, som om de
uslingarna med flit velat erra honom; för hvar
enda gång som tåget gick där förbi så
pep det, lika säkert som klockan i
stugan slog, när minutevisaren pekade på
tolf. Och så de usla rallarna! När de
först kommo till trakten, så förbjöd
Anders Petter dem att gå fram på
gården, han hade ingenting med dem att
göra, han hade ingenting att sälja till
sådant Tolk. Men sen han hade fått
några rutor inslagna och måst springa
sig till räddning från stryk ett par
kvällar, sen måste han la ta skeden i
vacker hand och låta tala med sig, sen
lät han dem få både smör och bröd
och mjölk, naturligtvis iraot full och
kontant betalning. Sen fick han också
ha fönsterrutorna i behåll och slapp
att springa som en jägtader räf i
bygden, efter det mörkret föll på.
Det allra sämsta af allt var ändå det,
att Anders Peter fick intet medhåll
därhemma, i sitt eget hus. För Johan,
sonen och enda barnet, han hade
gått igenom folkhögskolan och han
tyckte rent detsamma som gubben själf
hade tyckt i förstningen, då det blef
tal om denna banan, han tyckte, det
var bra att få en bana. Banan var
pulsådran, som förde blod och lif ut
till den minsta krok i bygderna, där
hon gick fram. Nu behöfde en inte
längre sitta och vänta bortimot en vecka,
innan en fick ett bref eller en tidning,
nu kunde en snart få följa med, dag
för dag, allt hvad som hände ute i
världen.
»Sköt du det du ska, så angår det dig
inte allt, hvad som händer ute i
världen!» tyckte Anders Petter.
Men då fick han Anna Sofia,
käringen, också på sig, för hon hållde
med sonen — han hade varit ute, i
folkhögskolan, och förstod la detta bättre
775
än fadern, som knappt hade varit
utanför dyngestaden, annat än nån gång
till staden och till marknaden, och vid
de tillfällena kom hau la alltid hem
som en surf, full och surfvig, men det
hände inte så tidt, så det ville hon la
inte häller säga så mycket om. Då
lönte det sig inte längre för gubben
att dividera, så arg han än kunde vara.
Och dividerade han ändå, så behöfde
Johan bara låta honom förstå, att han
hade inte hvarken lust eller trång till
gå här hemma längre och bli
behandlad som ett omyndigt barn, för han
kunde få sig minst sina tio goda
platser, om han ville, och myndig var han,
så han gjorde, som han ville. Då måste
Anders Petter stoppa pipan i säcken
och tiga snällt, för se, sonen kunde
han då rent inte undvara, om han
skulle kunna bruka hemmanet på
folka-vis, så ondt om tjänstefolk som det
nu var. Och Johan var en karlakarl
i allt slags arbete, det var Anders
Petter själf, så far han var, den förste att
säga. Och än mer, Anders Petter
tänkte med det snaraste att få sig en
sonakvinna i huset, för det var en
känd er sak, att Johan hade så ofta
ärende bort till Larstorp, till Gustafs.
Och dottern där i huset, Rika, hade
ord för att vara en riktigt bra däga
och bra fick hon med sig, för hon hade
bara brodern Karl August att dela med,
och Gustaf i Larstorp stod sig mer än
godt. Så det var bra, alltihop.
Efter år och dar så var ändtligen
denna banan fullbordad och nu skulle
hon invigas.
Ju närmare det led mot invigningen,
dess argare var Anders Petter. ’ När
han inte fick något medhåll af de sina,
så sökte han medhåll och tröst i flaskan.
Den sa honom inte imot, så länge som
där var en droppe i hänne. Och han
hade alltid ett halfankare i källaren,
Anders Petter, så hon behöfde aldrig
att vara tom.
Dagen före invigningen stod han på
sin gårdsbacke och såg på, hur fint och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
